Alternativ titel: I tunnelbanan finns inget bonussystem
.. nja, det är väl orättvist att jämföra ett självvalt yrke med slaveri, och dessutom har jag inte jobbat som spärrvakt i 12 år. Jag har gjort det i 13 (delvis på deltid.)
Tre år kan kännas som en ganska lång tid eller så kan det gå snabbt, det är ganska självklart. Alldeles oavsett så är det en ganska liten tidsinvestering att göra när det handlar om en stor förändring i livet.
Bakgrunden till det här inlägget kan läsas här:
http://existensmaximum.blogspot.se/2015/03/att-skapa-forandring.html
Det skrevs för två år sen, när jag hade pluggat i lite mer än ett halvår, och började få ordning på saker och ting. Kort sammanfattning:
Efter att ha tillbringat hela 20-årsåldern med ett vilset sökande vad gäller mig själv, relationer, bostad och jobb så landade jag i någon form av 30-årskris och kände att det fick vara nog. Jag var djupt missnöjd med mitt arbete som spärrvakt och hade varje dag sen dag 1 varit inställd på att detta var ett tillfälligt jobb, och att jag snart skulle hitta något annat att syssla med. "Snart" blev 10 år. Nåja.
Sporrad och peppad av min dåvarande sambo Sara och min vän David lämnade jag min comfort zone och gjorde en plan som omfattade mycket planering, sparande och enorm disciplin för att kunna genomföras. Dessutom hade jag strax dessförinnan betalat av ett banklån på 130 000 kr under två år för att skapa förutsättningar för att ens kunna börja fundera på den här planen.
Jag tror visserligen på mig själv, men jag är ändå alltid realistisk på gränsen till pessimistisk (på gott och ont, mest ont kanske), varför jag aldrig riktigt har vågat slappna av under utbildningen. "Det löser sig" duger inte som tanke, och jag har alltid velat ha en plan B och en plan C, men i fallet med utbildningen fanns bara en möjlighet: bli färdig.
Så, jag har många gånger tänkt att "Nej, nu går det inte mer. Det här är den kursen som blir för svår, nu kommer jag få hoppa av, det är kört. Du får fortsätta som spärrvakt", men så blev det aldrig. Saker och ting verkar nästan alltid svårare än vad det är, och det går att klara i princip vad som helst. Det är den viktigaste lärdomen jag tar med mig från den här utbildningen.
Men hjärnan har inte slutat med oron där. Jaha, klara alla kurserna är ju en sak - men sen måste man hitta ett examensarbete också, och genomföra detta - annars ingen examen. Sen måste man framför allt hitta ett jobb också. Det spelar ingen roll om "alla" säger att det är lätt att få jobb som ingenjör inom elektronik, det är ju inga garantier för just mig.
Ja, så har tankarna gått och det har stundtals varit extremt påfrestande. Aldrig ta ut någon seger i förskott, tänk på att det kan alltid gå fel i sista stund. Nåja, det enda alternativet var ju att fortsätta och göra mitt bästa.
Så. Våren kom och sommaren närmade sig, och jag började känna pressen att hitta ett jobb så snart som möjligt. Alternativet skulle vara att gå tillbaka till spärrvaktsjobbet den 1 juli 2017, enligt avtal - dvs då tjänstledigheten tog slut. Men hur lätt skulle det då vara att hitta en anställning mitt i sommaren? Skulle jag behöva jobba i tunnelbanan halva sommaren och sen söka ett vettigt jobb till hösten? Vad skulle jag ens bli tilldelad för typ av tjänst när jag återvände?
Jag kontaktade min gamla chef och frågade om det vore möjligt att få jobba natt när jag eventuellt kom tillbaka, så han ordnade det. Nattjobb skulle suga kopiöst mycket, men samtidigt vore det mindre smärtsamt än att behöva jobba dagtid av många anledningar.
Det fanns ingen tid att spilla, så jag registrerade mig lite varstans på rekryteringssidor och tänkte börja söka jobb. Long story short, jag blev snart kontaktad för ett jobb som någon tyckte verkade passa mig, och tyckte jag också. Processen var snabb, och efter ca en vecka fick jag ett telefonsamtal med ett konkret erbjudande som jag tackade ja till omgående.
Jaha, så svårt var det att ordna jobb. Då återstod alltså bara en viktig detalj - uppsägningstiden. Jag har varit tjänstledig men jobbat kvar på deltid, och hade den här dagen alltså 3 månaders uppsägningstid, men helst hade jag naturligtvis velat börja jobba på det nya stället just den 1 juli, för att inte behöva gå tillbaka och jobba en enda dag som spärrvakt på heltid.
Det det nya jobbet tog man emot mig otroligt väl och var väldigt flexibla, och sa att om jag kan börja 1 juli - toppen! Annars, om jag måste rida ut hela uppsägningstiden, inga problem, då skulle jag börja 1 augusti.
Så en sekund efter telefonsamtalet med erbjudandet ringde jag min chef i tunnelbanan och sa "Tjena, jag säger upp mig." Känslan av att inte ha tillstymmelse till tvivel och göra detta på stående fot var oerhört tillfredsställande. Chefen gratulerade mig och verkade genuint glad för min skull och bad mig komma in för en underskrift.
Samtidigt så tog jag upp uppsägningstiden, och han sa att det borde gå att ordna utan problem. Senare under dagen bekräftade han att de förkortade min uppsägningstid med en månad, och alla små detaljer var lösta.
Detta kom som en sån otroligt enorm lättnad. Jag tror att det var första gången jag verkligen kunde slappna av och tänka att "OK, nu är det ordnat. Nu löser det sig på bästa sätt!" på många år.
Så, snart går denna era i graven. I skrivande stund har jag 8 arbetsdagar kvar som spärrvakt på deltid (men vem räknar..)
