Den sofistikerade korvätaren

Igår skulle jag laga mig en enkel lunch i form av korv med bröd. Jag hade köpt några ganska smala korvar av typen chorizo (hög kvalitet och hög kötthalt, så klart) och insåg att jag hade ett paket bacon i kylskåpet. Då föddes idén att linda bacon runt korvarna, och jag blev så otroligt till mig av denna idé att jag omgående berättade om planen för inte mindre än tre av mina vänner.

De som känner mig vet att det är så här jag uttrycker mig i stunder av upphetsning, och den uppmärksamme minns säkert mitt uttryck "gör väl inget". Det är helt centralt i den här historien, som ni snart skall märka. 

Jag satte igång och lindade bacon runt korvarna, och insåg att jag skulle behöva hålla baconet på plats medelst tandpetare. Därför tryckte jag in totalt 4 st tandpetare genom ändarna på korven, och sen klippte jag av dem för att korvarna inte skulle ha problem att rulla i stekpannan. Det vore ju tråkigt baconet fick ojämn stekning. 

Jag stannade upp en kort stund och tänkte "är det verkligen klokt att klippa av tandpetarna,  tänk om jag glömmer bort att jag har stuckit dem i korven och äter upp dem?" .. men avfärdade snabbt tanken med "äsch, så jävla dum kan jag ju inte vara" och så var det inte mer med den saken.

Jag fortsatte att skryta över min briljanta idé och tog denna bild som jag sedan skickade till ytterligare en kompis. Nu hade jag alltså informerat fyra olika vänner om min lunch, så nöjd var jag. Ser ni några tandpetare i korven? Nej, just det. Efter en stunds stekning stoppade jag in korvarna i ugnen för att smälta ner ytterligare fett, vilket alltid är en bra idé när det gäller bacon. Bacon i ugn är det bästa baconet. 

Till slut var lunchen färdig och jag lade omsorgsfullt korvarna i fina korvbröd av durumvete - oh boy vilken fest! Efter att ha applicerat stark senap samt ketchup började jag äta, och det var onekligen något alldeles extra! 

När jag kom till den sista tuggan av den första korven upptäckte jag en tandpetare och avlägsnade denna. "Just det, tandpetarna", tänkte jag och drog ut de två tandpetarna från den andra korvens ändar. Sen betraktade jag de tre tandpetarna på tallriken och slogs av att de var just tre stycken.

Det var ju märkligt, var fanns den fjärde tandpetaren? 

........

...

.....

...

Jag insåg att jag i min glupskhet måste ha råkat äta upp den jäveln utan att ens märka det. Okej, en 2 cm lång tandpetare i magen, det kan väl inte vara så farligt? Eller? Jag förbannade min oändliga och extrema jävla dumhet och klantighet.

Sen började jag fundera, mycket. Jag insåg snabbt att jag inte hade någon aning om detta möjligen kunde vara farligt eller inte, och när jag hamnar i situationer då jag inte kan resonera mig till vad konsekvenserna kan tänkas bli, får jag närmast panik. Kontrollbehovet.

Skulle tandpetaren kunna ställa till problem i magsäcken? Tarmarna? Sticka hål på något? Nja, det kändes ganska osannolikt, men tänk om. Det här var inte något jag kände för att chansa om, så jag ringde sjukvårdsupplysningen och förklarade situationen.

Sjuksköterskan lät ganska osäker och lät mig dröja kvar medan hon rådfrågade en kollega. Därefter rådde hon mig att åka in till akuten, eftersom tandpetaren är vass, och man vet ju aldrig. 

Lessheten, irritationen och inte minst rädslan började nu fylla min späda gubbkropp. Jag oroar mig sällan för min hälsa, men å andra sidan, när jag väl oroar mig så blir jag nästan lamslagen av panik. Jag har haft anledning att besöka sjukhus två gånger sen jag var en unge, och vårdcentraler kanske fem gånger, så sjukvården är för mig något okänt och skrämmande. 

Det kändes onödigt att ta en taxi, för så akut var knappast läget. Därför tog jag mig till Huddinge Sjukhus med tunnelbana och buss, vilket gjorde att jag var framme på ca 35 minuter. Under tiden hade jag kontakt med min ovärderliga vän Ingemar som dessutom är sjuksköterska. 

Senast jag var på en akutmottagning var när jag följde med Sara som hade fått ett njurstensanfall, och då fick vi vänta i 7 timmar på att få träffa en läkare. Med detta i bakhuvudet var det jobbigaste med situationen oron över att jag kanske skulle behöva sitta och oroa mig i flera timmar innan jag fick veta att allt det kommer att bli bra.

Resan gick bra, och jag blev omhändertagen snabbt och ombads sitta ner och vänta på läkaren på ögon/näsa/hals-mottagningen. Efter kanske 45 minuter fick jag komma in, så det tycker jag var alldeles föredömligt, mitt problem var knappast så akut. 

Jag förklarade min prekära situation för läkaren och hennes två läkarstudenter, och hon såg klart konfunderad ut. Snart förklarade hon att hon tänkte bedöva min näsgång (?) och sticka ner en kamera för att kolla i strupen.

Fan vad osoft, tänkte jag.

Sen tryckte hon ner någon slags slang-pip-grej och bedövade mina näsgångar, först den ena näsborren och sen den andra. Efter det fick jag gå ut och sätta mig på en bänk och vänta medan bedövningen verkade. 

Det var då jag upptäckte att jag hade haft gylfen nästan helt öppen under läkarbesöket. Perfekt, här kommer jag in, och inte nog med att jag är så glupsk att jag har svalt en jävla tandpetare i en korv utan att märka det, dessutom har jag nästan järpen framme. Jävlar vilken sofistikerad snubbe, tänkte nog inte läkaren och hennes studenter. 

Efter kanske tio minuter fick jag komma in igen, och då hade läkaren plockat fram näskameran. Oh boy, så behaglig den inte såg ut! Här är en ganska dålig bild som jag hittade på själva kameran, med dess långa slang. 

Slangen kördes ner i näsan, och jag har ingen aning om hur långt ner slangen gick, men det var inte behagligt. Lyckligtvis var det hela över väldigt snabbt då läkaren kunde konstatera att det inte fanns någonting i svalget. Eftersom hon var expert på just halsar, kunde hon inte göra något mer utan gick iväg för att rådgöra med en kirurg.

De kom överens om att det inte fanns något mer att göra, och att det förmodligen inte är någon fara alls eftersom jag inte hade upplevt några smärtor eller hostat blod, eller dylikt. Kirurgen lugnade mig med att tandpetaren troligen skulle mjukas upp och sedan kapslas in och transporteras ut den naturliga vägen. Om tandpetaren redan hade påbörjat sin vidriga färd genom tarmarna kunde dom ändå inte göra något.

OK, det kändes ju ändå ganska bra tänkte jag. Förmodligen var tandpetaren i någon jävla tarm, och hade jag inte känt av den än skulle jag nog inte göra det heller. Resten av dagen präglades av en viss oro, men inga direkta besvär upplevdes i övrigt. 

Nu är det morgon och jag har uppenbarligen överlevt natten, så jag tror att det är dags att slappna av. Den här fadäsen kostade 400 kr, och även om det kanske är ett väl tilltaget pris för en korv med bröd, så är jag imponerad över hur enkelt och billigt ett akut läkarbesök kan vara. 

Slutligen har jag nu faktiskt kommit fram till svaret på den ursprungliga frågan som jag ställde mina vänner:

"Linda bacon runt en korv och steka, det gör väl inget"? 

Jo. Det gör det.