Inledning
För den som inte orkar läsa hela inlägget så kan innehållet sammanfattas kort. För att åstadkomma förändring krävs i princip tre saker:
- Bestäm dig för att förändra något
- Gör en plan för hur du ska förändra detta något
- Genomför planen
Det här är någonting som jag har tränat på ganska ofta, framför allt från år 2006 och framåt. Jag var trött på att vara konflikträdd och låta omständigheter styra mitt liv istället för att jag själv skulle ta ansvar och påverka som som händer. Nu går det naturligtvis inte att påverka allt som händer i livet och världen, men det går att skapa bra förutsättningar och inse att världen inte har någon inneboende eller objektiv rättvisa, utan saker händer.
Därmed blev det viktigt att inse att den enda som kan skapa önskvärda förändringar i mitt liv är jag själv, och ingen annan. Så blev också min målsättning att sträva mot att vara konsekvent, och att ständigt leta efter förbättring.
Det här har tagit sig många olika uttryck genom åren, och det har fått både positiva och negativa konsekvenser, men framför allt har jag lärt mig mycket om mig själv och hur jag kan optimera förutsättningarna för mitt eget liv. Den från mitt perspektiv största och viktigaste enstaka förändringen i mitt så kallade vuxna liv var hösten 2014 när jag började plugga igen.
Även om själva beslutet var enkelt och självklart, så var vägen dit på många sätt ganska besvärlig, som ni snart ska få se.
Kort bakgrund
Jag började plugga på KTH direkt efter gymnasiet, 2002. Det är inte relevant att gå in på alla detaljer, men det var fel utbildning för mig och jag hoppade av 2004, och fick ganska snart jobb som spärrexpeditör (spärrvakt) i Stockholms tunnelbana.
Den utvecklingen var på många sätt väldigt nyttig, och det öppnade för en rad möjligheter och en tio år lång resa av både utveckling, eftertanke och förändingar på olika sätt.
Jobbet
Jag har så väldigt många minnen från jobbet, och även om jag många gånger avskydde det så gav det mig en chans att etablera mig i Stockholm och lära känna min stad fullständigt. Det här var ett jobb som jag från dag ett såg som tillfälligt, och jag slutade aldrig att se det så. Kollegor sa alltid till mig att alla säger att det är tillfälligt, "sen blir de kvar". Jag visste att jag aldrig skulle bli kvar, även om jag inte hade några andra bestämda planer.
Under dessa tio år började jag nästan alltid omkring kl 5 på morgonen vilket ledde till en mängd märkliga och ovanliga händelser, som i någon mening gjorde jobbet och livet mer intressant. Det kanske är lätt att tro att arbetet som spärrvakt går ut på att enbart sitta och stämpla biljetter (vilket man för all del inte gör längre), men det händer mycket mer än så.
Jag har fått hjälpa och ta hand om (och ibland avvisa) panikslagna människor, rädda människor, gråtande människor, bajsnödiga människor. Jag har fått lyssna på mängder av psykiskt sjuka människor, dementa människor, arga människor.
Jag har blivit hotad av brottslingar, jag har promenerat till jobbet kl 4 på morgonen med en kassa på 10 000 kr i handen i flera års tid. Jag har sett och pratat med knarklangare på öppen gata, jag har sett hemlösa sitta och bajsa på en tidning i en park. Jag har ringt efter ambulans många gånger, och jag har varit med om folk som har skadat sig eller dött då de har ramlat ner på spåret.
Vissa märkliga saker har inträffat kl 4 på morgonen då jag har varit helt ensam, vissa saker har inträffat sent på kvällen, och vissa saker har inträffat mitt på dagen. Min poäng är att det händer väldigt mycket i tunnelbanan, och de märkligaste sakerna händer när de flesta inte ser.
Det fanns flera anledningar varför jag alltid såg det här som ett tillfälligt jobb, och den största och mest uppenbara anledningen var att jag ville göra någonting som kändes meningsfullt, intressant och utvecklande. Jag hade alltid trott att det skulle vara någonting naturvetenskapligt, men efter min första vända på KTH blev jag mer osäker.
Framför allt fick jag för första gången i livet avsmak för studier och alla miljöer som hade med detta att göra, och jag var säker på att om jag någonsin skulle plugga igen så måste det vara en perfekt utbildning. Det skulle behöva vara något som jag vill ägna mig åt resten av livet, och innan jag fick någon sådan insikt kunde jag lika gärna jobba kvar i tunnelbanan.
Tro mig, under åren har jag funderat över olika alternativ, och mängder av människor i min omgivning har kommit med mer eller mindre värdefulla (och uppskattade) råd och tips om vad jag borde göra med jobbet och livet. Jag insåg dock att det knappast skulle gå att få ett bättre jobb utan utbildning, och det var under lång tid inte aktuellt.
Hinder 1
Till sist nådde jag en insikt om att jag förr eller senare måste hitta en meningsfull utbildning, även om jag hade svårt att se vilken. Att läsa till civilingenjör igen som förra gången kändes otänkbart, och mest som fem års lidande. Därför sneglade jag på olika alternativ, och genom åren hade jag ofta hjälp av min vän David som alltid var öppen för diskussion, tips och peppande.
Någonstans runt 2007-2009 växte ett intresse för ekonomi, och i synnerhet privatekonomi fram, vilket delvis blev en intressant katalysator i historien. Jag hade under åren som anställd samlat på mig ett lån, som var resultatet av att jag ville köpa trevliga saker men var oförmögen att spara ihop till dessa.
Jag förde dock noggrann budget och såg till att alltid ha marginaler i min ekonomi, men även om det här lånet aldrig blev till något ekonomiskt problem så utökade jag det då och då, vilket naturligtvis ledde till att det snarare växte, än att det krympte. Den typiska situationen var att jag fick löneförhöjning eller flyttade, vilket ledde till större utrymme i budgeten för det här lånet.
Det rimliga hade varit att då amortera mer, men jag tyckte inte att jag hade någon större anledning till det, varför ingen motivation fanns att "avstå" från dessa extra pengar. Därför slutade det flera gånger med att jag snarare utökade lånet och behöll samma (fullt hanterliga) månadskostnad, men att lånet växte.
Självklart insåg jag att det fanns en gräns för hur länge det går att hålla på så, och framför allt insåg jag att jag aldrig skulle kunna börja plugga med ett banklån på nacken. Jag hade ännu inga konkreta planer på studier, men jag tänkte att om jag över huvud taget ska kunna skapa förutsättningar för att plugga måste jag först och främst betala av lånet.
För första gången hade jag en rejäl motivation och ett mål, och det var nog här jag började att jobba målinriktat i livet.
Målfokusering
2009 bestämde jag mig för att göra en plan och genomföra den. Vid tillfället låg min skuld till Nordea på ca 130 000 kr, inte minst efter en flytt då jag lånade en del pengar till möbler, renovering och annat. Till skillnad från vad man kanske kan tro så tjänar man oförskämt bra som spärrvakt, och i kombination med min vana att planera budgeten minutiöst bestämde jag mig för att amortera 5000 kr i månaden och då bli av med lånet på ungefär två år.
Detta ledde till en närmast manisk kamp, och även om jag redan innan hade ett visst kontrollbehov så stärktes detta till oanade nivåer när jag insåg att planen var fullt genomförbar och inte alls besvärlig. Tvärtom insåg jag hur jag enkelt kunde dra ner på kostnader och amortera ytterligare, samtidigt som jag sparade ihop pengar till en buffert för oförutsedda händelser.
Efter två år var lånet betalt, och jag kände aldrig att jag behövde snåla utan kunde köpa massor av saker samtidigt som jag sparade en del. Det var en kraftfull insikt, och behovet av att hitta ett problem, jobba målfokuserat, och sedan lösa problemet blev som ett beroende.
Jag började känna mig mer och mer rastlös om jag inte fick jobba med ett problem eller ett projekt, stort eller litet. Det kunde röra sig om att göra den perfekta kabeldragningen i lägenheten och täcka alla kablar med lister så att de blev osynliga, att bygga en motorsåg till Halloween, eller att lära mig så mycket som möjligt om gamla TV-spel för att till sist kunna modifiera dem.
Intresset för elektronik, datorer och TV-spel har alltid funnits, och nu fick jag en anledning att fördjupa mig och kombinera olika intressen. Jag tittade på alla gamla TV-spel i min samling och funderade på hur jag skulle kunna modifiera eller förbättra dem.
Det visade sig finnas en mängd åtgärder att göra, och jag följde guider för att med lödning och annat t ex få ut bästa möjliga bildkvalitet. Ibland var själva idén och problemet mer intressant än själva resultatet, inte minst att känna att jag hade genomfört någonting och lyckats med en plan.
Beslut
Hösten 2013 var jag mer missnöjd än någonsin med mitt jobb av olika anledningar, och de ständiga försämringarna gjorde att jag kände att detta var ett sjunkande skepp som måste lämnas så snart som möjligt. Därför var det viktigt att hitta ett alternativ, helst en meningsfull utbildning. Jag letade med ljus och lykta och hittade till sist ett par alternativ som kändes hyfsat genomförbara. I första hand tittade jag på KY, vilket kändes som en vettig väg att gå. Samtidigt kändes de alternativ jag hittade aldrig 100-procentiga utan snarare kanske 75-procentiga. Oavsett, så hade jag mer eller mindre bestämt mig för att plugga och diskuterade saken med min sambo Sara.
Dessvärre är det ofta lätt att hitta på ursäkter istället för att göra framsteg, och eftersom utbildningarna jag hade hittat inte kändes perfekta, och det fortfarande fanns vissa praktiska och ekonomiska hinder för studier, meddelade jag Sara en dag att jag tänkte skjuta upp planerna i ett år.
Lyckligtvis blev Sara rasande, vilket i efterhand är den stora anledningen till att jag tog det viktiga steget, och jag har henne att tacka för att jag är där jag är idag. Hon påtalade t ex att det inte finns någon anledning att skjuta upp detta mer, att jag aldrig har haft så goda förutsättningar som nu för att börja plugga, och om jag inte gör det nu kommer det kanske aldrig att ske.
Hon hade naturligtvis helt rätt, och jag är evigt tacksam för att hon var hård mot mig. Då återstod bara att hitta den perfekta utbildningen, för att kunna jobba målfokuserat med några återstående hinder. Dagen därpå öppnade jag dörren till KTH och övervägde för första gången på nästan tio år möjligheten att plugga någon utbildning där, vilket tidigare hade känts helt otänkbart.
Det var då jag hittade högskoleingenjörsutbildningarna, och framför allt den med inriktningen Elektronik och Datorteknik. Plötsligt föll allt på plats, och på tio sekunder hade jag bestämt mig för att det här skulle bli mitt nya liv. Tre års studier kändes fullt överkomligt även om jag tidigare hade känt att två år var max. Jag började genast se möjligheter istället för hinder, och beskrivningen av utbildningen var allt jag kunde drömma om.
Den sammanfattade många av mina intressen på senare år, i kombination med saker jag har funderat över hela livet. En kombination av analogt och digitalt, elektronik, hårdvara, mjukvara. Dessutom skulle jag då få chans att lära mig programmera ordentligt, något som jag tidigare har sett som något mycket svårt.
Här började min vän David spela en stor och viktig roll, och han blev mycket glad över mitt förslag till utbildning, och han gjorde allt för att uppmuntra mig. Han har varit, och är fortfarande regelbundet ett ovärderligt stöd när det gäller att diskutera programmering, elektronik, utbildning och yrkeslivet.
Hinder 2
Det fanns dock fortfarande flera mindre och ett större hinder att ta tag i innan det fanns någon möjlighet att plugga, men nu när jag hade hittat en perfekt utbildning och ett riktigt karriärsval så fann jag stor motivation till att lösa problemen.
Saken var nämligen den att när jag hoppade av plugget 2004 så hade jag nyttjat studiemedel från CSN för flera månader då jag inte tog några poäng över huvud taget, vilket jag alltid har varit smärtsamt medveten om. Jag visste att den dag jag skulle börja plugga igen, skulle jag inte vara berättigad studiemedel, åtminstone inte på några månader.
Jag har aldrig någonsin inställningen att "det löser sig" numera, för det är inte så livet fungerar. Däremot har jag inställningen att "det går att lösa", men ska man lösa problem kräver det ansvar och arbete då ingenting löser sig automatiskt.
Det första och kanske viktigaste problemet att lösa var således att ta reda på hur många poäng som fattades innan jag skulle vara berättigad studiemedel. Annars skulle jag inte ha någon inkomst, varför det naturligtvis skulle vara omöjligt att sluta jobba och börja plugga.
Detta visade sig vara oväntat besvärligt, och CSN tycktes inte kunna ge något definitivt svar på antalet poäng som saknades. Efter några mail utan vettiga svar samt två telefonsamtal lyckades jag få fram ett något osäkert svar att det rörde sig om strax under 30 poäng.
Varför detta skulle vara svårt att svara på exakt förstår jag inte, men nu visste jag åtminstone att jag skulle behöva vara beredd på att plugga en termin utan studiemedel, och dessutom inte missa något av dessa första 30 poäng. Detta fick högsta prioritet då det skulle bli en förutsättning för att kunna plugga över huvud taget.
Då kunde jag genast ta tag i övriga hinder, och kontakta rätt personer på mitt jobb angående tjänstledighet i kombination med deltidsarbete. Detta visade sig gå oväntat enkelt, och snart hade jag ansökt om att ta tjänstledigt från min heltidstjänst och istället jobba deltid från och med hösten 2014.
Min plan var att under ca ett halvårs tid spara tillräckligt med pengar för att kunna överleva endast på deltidsarbete under studierna. Att jobba deltid i tunnelbanan är nog ett av de bästa jobben man kan ha som studerande, då man bara jobbar på helgerna, det är bra betalt, man har ofta tid att plugga på jobbet, plus att man får SL-kortet kraftigt subventionerat.
Utöver det insåg jag snart att jag skulle behöva köpa en kompetent och kraftfull bärbar dator, varför priset för denna även togs med i beräkningarna. Nu hade jag nästan ett år på mig att planera och förbereda mig, vilket passade mitt målfokuserade jag utmärkt.
Jag tittade över alla mina abonnemang och utgifter, och såg till att dra ner på varje möjlig krona. Trots min stora aversion mot fackföreningar gick jag med i Ingenjörernas fackförbund som studentmedlem, vilket gav mig billigare A-kassa och "gratis" försäkringar. Jag bytte äntligen bort Tele2 mot Hallon, vilket är en förträfflig mobiloperatör som varken har bindningstid eller uppsägningstid.
Jag såg till att ta del av diverse studentrabatter, och jag sade upp TV-abonnemanget. Numera går det ändå att streama allt som är värt att se, och jag förstår inte varför jag inte gjorde detta för flera år sedan. Mitt noggranna arbete med mina budgetar (som jag tydligen har ägnat mig åt i 84 månader; de är numrerade) gjorde att det var enkelt och roligt att planera och skaffa stenkoll på ekonomin, och se att det visst fanns goda förutsättningar för studier tack vare all planering.
Alla hinder med banklånet, CSN-synderna och mitt arbete gjorde att studier under lång tid kändes som ett väldigt jobbigt projekt, och något som jag inte skulle orka ta tag i förrän jag verkligen hade ett klart mål. Steg för steg började jag arbeta för att skapa förutsättningarna, och till sist hittade jag även den sista pusselbiten, själva drömutbildningen. Då var det bara att kämpa mot målet.
När saker löser sig
Till sist fanns det inte något mer jag kunde göra för att förbereda mig, bara vänta. Alla ansökningar var inne, jag hade fått antagningsbesked, alla datum var satta. Nu visade det sig också att jag hade en stor portion tur med jobbet, då jag lyckades landa en helt perfekt deltidstjänst från och med hösten 2014.
Jag sökte en tjänst som passar mig perfekt, och som skulle göra jobbet betydligt skönare än det någonsin hade varit förr. Under alla mina år i tunnelbanan jobbade jag på olika tider och olika platser varje dag, med mycket liten regelbundenhet. Med tre dagars varsel fick jag veta var, när och hur jag skulle jobba, vilket blev ohyggligt tärande med tiden. Det enda jag visste var att jag kunde börja mellan kl 5 och kl 9 och sluta mellan 13 och 18.
Med den nya tjänsten började jag plötsligt samma tid varje arbetsdag (sex helger i månaden), på samma plats. Dessutom skulle jag börja arbeta vid den stationen där jag bor, vilket gör situationen ohyggligt mycket mer behaglig. Att börja jobba kl 5:50 fem minuter från hemmet är verkligen helt perfekt. Att börja jobba kl 5:15 på andra sidan stan och kliva upp kl 3 för att ta två olika nattbussar är mindre njutbart. Tro mig.
Som om inte det vore nog genomförde företaget ännu fler omfattande, och bedrövliga förändringar för alla som jobbar heltid i tunnelbanan, precis efter det att jag började jobba deltid. Om jag hade stannat kvar som heltidare med dessa arbetsförhållanden vet jag inte vad jag hade gjort. Förmodligen hade jag omgående sökt en utbildning och sedan hatat mitt jobb varje dag under ett år, tills dess att jag kunde ta mig därifrån.
Lyckligtvis påverkar detta inte mig som deltidare alls, och det är över huvud taget mycket enklare att ha total distans till jobbet, och fokusera helt på skolan medan jobbet bara är något jag gör på helgerna.
Min enda oro när jag väl började skolan var nu CSN. Jag sökte studiemedel och CSN gjorde en studieprövning, och kom fram till att jag saknade 27,3 poäng för att bli berättigad några pengar. Det var som tur var precis enligt mina förväntningar, så nu gällde det bara att klara av alla de fyra kurserna den första terminen.
Med hårt arbete lyckades till slut detta, och i februari var de gamla synderna betalda. Jag såg till att de sparade pengarna räckte tillsammans med deltidslönen, och nu kan jag istället spara de pengar som blir över och ha goda marginaler för ekonomin även framöver.
Slutsatsen för mig blir således att få framsteg kommer gratis, men även att de flesta problemen går att lösa. Även problem som känns stora eller rentav omöjliga går att lösa, med stor beslutsamhet och hårt arbete. Det har redan visat sig flera gånger i skolan när jag har ställts inför problem som verkar alldeles för svåra, att de går att klara av.
Jag har insett att programmering inte alls är omöjligt för mig, något som David har påtalat många gånger genom åren, och nu har jag bevis för att även jag klarar av detta. Jag har lärt mig om många saker om elektronik och annat som jag har funderat över i många år, saker som jag aldrig trodde att jag skulle få möjlighet att lära mig.
Min besatthet av planering och målfokusering har lett till ett väldigt starkt kontrollbehov som ibland kan vara ett hinder som gör att jag har svårt att släppa vissa problem för stunden, och som kan göra det svårt att kompromissa med människor i min närhet. Detta är dock någonting som jag är väldigt medveten om, och på det stora hela är kontrollbehovet något som hjälper mig väldigt mycket.
Om jag ställs inför ett problem numera så ska det lösas, på ett eller annat sätt. Om inte problemet går att lösa, så jobbar jag med problemet tills det är löst. Som jag skrev högst upp i inlägget:
- Bestäm dig
- Gör en plan
- Genomför planen
