Den ilskna mannen

I lördags hade jag och Sara det stora nöjet att få besök från Hanna och Bartek, alltså Saras syster med tillhörande snubbe. Detta var mycket festligt på flera sätt, och sent på kvällen hände någonting extra festligt.

Som alla vet så har många ungdomar en massa fuffens för sig på lördagskvällar, och den här kvällen var inget undantag. Vi satt i godan ro och kollade när pundare i USA får stryk av polisen i det formidabla TV-programmet Cops, och drack rödvin, när vi i ögonvrån såg en gosse i femtonårsåldern ställa sig utanför vårt fönster. Bartek suckade något i stil med att "nu står det någon ungdom utanför fönstret."

Det var ju underligt, varför skulle man ställa sig där utan vidare? Såvida inte... Jag insåg snart att ungen tänkte pissa, och ögonblicket efteråt inträffade just detta. Då blev jag lite irriterad, och skojade om att det vore kul att skrika något åt killen för att skrämma honom.

Bartek, som har oerhört låg tolerans mot folk som beter sig illa, flög upp och sa att han skulle öppna fönstret och skrika åt grabben. Notera att han är 191 cm lång, väger 114 kg, och kan vid behov förvandlas från en glad och älskvärd man till en mycket, mycket ilsken man.

Dessvärre är vårt fönster lite krångligt att öppna för den som inte är van, i synnerhet om man har bråttom. Därför slet och drog Bartek i fönstrets handtag en god stund, vilket den pissande pojken hörde och flydde brottsplatsen i en väldig fart. Tyvärr hann han därför inte skrika och skälla ut pissaren, men han blev nog tillräckligt rädd ändå. I bästa fall såg han Barteks ansikte och kroppshydda i fönstret och fick panik.

Har man det dåliga omdömet att ställa sig så i en slänt utanför ett bostadshus, utan skydd av träd eller buskar, har man gjort sig förtjänt av att skrämmas upp så att man får fly fältet illa kvickt med piss rinnande längs benet. Nå, jag vet naturligtvis inte om killen hann stoppa in grejerna och knipa av pisset innan han sprang, men vi kan ju bara hoppas så inte var fallet.

Vissa kollegor

Att jag sedan i somras numera bara jobbar deltid har fått en väldigt välkommen konsekvens. Jag kan ha mycket större distans till jobbet, och inte minst till kollegorna. Det kan ju finnas en stor poäng med att hålla sig väl med sina arbetskamrater, och försöka skapa en god stämning även om man inte är bästis med precis varenda en. Nu jobbar jag såpass sällan att jag inte känner att jag behöver låtsas längre, och stå ut med vilket idiotprat som helst.

Jag kan inte begripa hur vissa människor kan prata på om vad som helst, utan att få något gensvar. Om en person svarar "mm.." och tittar bort, eller inte svarar över huvud taget, hur kan då vederbörande fortsätta prata om... vad det nu var? För mig ingår det i någon form av folkvett att känna av sin omgivning och vara lite lyhörd, men det kanske bara är jag som tänker så. 

Genom åren har jag försökt med alla möjliga strategier för att hantera ointressanta människor som jag inte vill lyssna på, med väldigt varierande resultat. Svarar jag entusiastiskt, så som man svarar en trevlig vän ("aha!", "jaså!", "aahh okej!") tror ju människan att jag bryr mig. Samtidigt har jag svårt att vara oförskämd, och jag vill ogärna skapa dålig stämning. Jag vill inte göra mig ovän med folk som jag träffar regelbundet på jobbet.

Det kanske är mig det är fel på, som inte har något intresse av att varken lyssna på meningslöst kallprat, eller att prata om vad som helst själv. Jag föreställer mig att gemene man på jobbet inte vill lyssna på prat om lödning, gamla TV-spel, programmering och mina favoritplattor från 80-talet så jag håller käften. 

Hur som helst, sen jag slutade jobba heltid har jag försökt att vara mer otrevlig och inte stå ut med vad som helst eftersom jag ändå jobbar så sällan. I slutet av sommaren började jag skälla ut kollegor som misskötte jobbet, och jag slutade helt att svara när en viss person trängde sig på och började prata om sitt värdelösa privatliv helt utan vidare. Värt att nämna är att vi absolut inte känner varandra och hon vet inte ens vad jag heter, hon gillar bara att vräka ur sig en oändlig jävla svada av absolut ingenting. 

Nå, när jag jobbade för en vecka sedan utspelade sig följande: 

Jag satt i godan ro och jobbade (dvs, gjorde inte särskilt mycket alls och var väldigt belåten med det) när en kollega kom in i rummet för att göra något ärende. Vi känner inte varandra, men jag vet vem han är, och jag har aldrig gillat honom. Han är extremt korkad och inkompetent, och han har en ganska obehaglig personlighet. Lyckligtvis träffas vi väldigt sällan, inte ens en gång om året skulle jag tro.

När han har gjort sitt ärende som var över på mindre än en minut, så stannade han kvar i rummet. Troligtvis ville han umgås och prata lite; jag känner typen. Det kanske är så att de flesta på arbetsplatsen gillar att prata med varandra om ingenting för att få tiden att gå, men jag vill bara bli lämnad ifred så att jag kan fortsätta med min favoritsyssla på jobbet: att inte prata med kollegorna.

Han väntade på att jag skulle ge honom uppmärksamhet, och jag klickade ner allt jag sysslade med på datorn, förutom fönstret med filmen jag tittade på. Det är en läxa som jag har lärt mig, man ska aldrig ha något spännande på skärmen, för då börjar kollegorna fråga dumma frågor som de ändå aldrig skulle förstå svaret på. I värsta fall kommer frågan "ja, du som kan det där med data..." eller "du, är du bra på det där med datorer?". 

I början svarade jag uppriktigt och försökte vara hjälpsam, men på senare år har jag börjat ljuga och säga "jag har ingen aning" eller "nä, det där har jag tyvärr ingen koll på alls" när kollegor frågar om hur man får bort virus och trojaner, hur man gör för att ladda ner film, hur man installerar om Windows eller rentav hur man vet att en "dator fungerar" över huvud taget. Mitt svar just den gången var att det brukar vara bäst att prova att sätta igång den. Jag skojar inte.

Det bästa hade naturligtvis varit om jag hade stängt ner locket till datorn alldeles för att kollegan inte skulle få syn på något som är värt att kommentera över huvud taget, men då uppstår problemet att jag inte har något att vara upptagen med. Inte för att kollegorna bryr sig om jag ser ut att vara upptagen med något viktigt, då frågar de en massa skit ändå. Så det är alltid en svår avvägning, vad jag ska visa på skärmen och inte.

Om datorn är hopfälld tror de att jag är helt fri och tillgänglig för samtal.

Om jag har en nyhetssida uppe börjar de prata om någon aktuell nyhet eller ännu värre, om sport.

Om jag har en sida om TV-spel uppe kan de börja prata om TV-spel.

Om jag har någon spännande bild uppe börjar de prata om bilden.

osv

Nå, just den här dagen fanns min bakgrundsbild synlig, samt filmen jag tittade på. Min bakgrundsbild är dessvärre egentligen alldeles för spännande, och jag minns inte hur många gånger kollegor har kommenterat och frågat om den. Ni märker kanske att det inte går att vinna, vad jag än gör och vad jag än har uppe, så blir jag utsatt. Nedan har jag återskapat exakt vad kollegan fick syn på över min axel:

Som synes är bakgrundsbilden ganska fräsig, och jag antar att kollegan tyckte att den var en bra utgångspunkt för ett meningsfullt, fängslande och givande samtal.

Kollegan: "Ah, vad är det för bild du har där?"
Jag: "Det är en bild."

tystnad

Jag: "Som jag har hittat."
Kollegan: "Okej."

tystnad

Kollegan: "Ah, sitter du och snackar med någon?"

tystnad

Jag: "Nä?"
Kollegan: "Aha, ja jag trodde att du hade Skype uppe eller så, att du sitter och snackar med någon."

Här får jag tänka efter en stund. "Vänta nu, han tror att jag sitter och har en Skype-konversation med Mike Schank från filmen American Movie." Se bilden ovan. Jag trodde att jag hade blivit förbluffad över kollegornas dumhet tidigare, men det här tog nästan priset!

Utöver det faktum att han trodde att det här var min kompis och att kompisen hade en sällsynt förmåga att sitta blickstilla så kan jag ju tycka att det är vansinnigt oförskämt att fick för sig att det var lämpligt att störa på det sättet om han uppenbarligen trodde att jag faktiskt satt och snackade med min kompis över Skype. Då kanske man ska hålla käften och gå, och låta mig fortsätta mitt samtal.

Men då jag inte hade en videokonversation med Mike Schank, utan bara såg honom på film, svarade jag istället

"Eh.. nej det är en film."

Kollegan: "Ah okej, jag trodde det var Skype."
Jag: "...."

tystnad

Kollegan: "Nä, jag ska väl gå vidare då."
Jag: "Mmm."

Jag önskar att jag hade svarat "Ja det kanske vore lämpligt att du går iväg och utför det jobb som du av någon outgrundlig anledning faktiskt får betalt för istället för att stå här som en idiot och säga idiotiska saker, men du är väl inte van vid att sköta ditt jobb, antar jag."

Dylika händelser var vardagsmat under mina tio år på det här jobbet, men jag har naturligtvis bara mig själv att skylla som valde att stanna kvar såpass länge. Jag har övervägt att bli folkilsken och otrevlig på heltid under arbetstid (mot kollegor, inte mot kunder), men det ligger inte riktigt för mig. Jag jobbar på saken, för nu när jag är deltidare har jag ingenting att förlora längre.