Lägg märke till hörlurarna

Smashing Pumpkins är ett band som jag har lyssnat på till och från i 20 år, med betoning på till och från. Det kan gå åratal mellan gångerna, men jag kommer alltid tillbaka. För ett bar dagar sedan halkade jag in på musikvideon till The End Is The Beginning Is The End och fick efter detta ett otroligt sug efter att lyssna på några av de gamla plattorna.

Det här glömdes bort, men idag kl 6:10 kom jag på det igen. Jag tittade på klockan, OK, jag skulle gå till tunnelbana om tio minuter. Vilka möjligheter fanns att få lyssna på Smashing Pumpkins på väg till jobbet? Och varför kommer jag alltid på såna här saker precis innan jag måste sticka? Det gör bara att jag får en ännu större lust att lösa situationen och få som jag vill.

Så jag lyckades faktiskt hinna ordna skivorna och petade in dem i mobilen och lämnade mitt hem, mycket glad i hågen och belåten över min egen förträfflighet. Jag funderade och köade lite, och mest av allt såg jag fram emot att höra Ava Adore, som jag inte har hört på jättelänge.

Wow, vad jag längtade. Alltså, jag vill verkligen betona hur mycket jag längtade. Du vet kanske hur det känns? "Dra åt helvete, DEN låten har jag inte hört på så länge. Det finns ingenting just nu som är viktigare än att jag får höra den!"

Lagom till dess att jag kom ner till perrongen drog låten igång, och varje litet ljud satt i ryggmärgen. De första digitala trummorna, de sedan smakfullt distade trummorna som ger en industri-feeling innan den monotont pumpande basen kommer in, Billy Corgans gnälliga röst.. helt otroligt. Det är extremt trevligt när man kan varenda detalj i en låt och bara väntar förväntansfullt. "Ah, nu kommer snart det där..!"

It's you that I adore, you'll always be my whore ... 

Jag stod precis och tänkte på hur Billy Corgan är så jävla snygg samt ett föredöme för oss alla som rakar skallen, och om jag möjligen skulle kunna bära upp att vara utklädd till honom på en maskerad, med värdighet. Tja, jag har ju lite spetsiga öron ..

"Tjena Johan!"

.. det var som att bli brutalt väckt ur en mycket trevlig dröm.

Innan jag går vidare måste jag säga något om hörlurar. För mig är det såhär, att en människas hörlurar säger en hel del om människan. Ju större hörlurar, desto mindre vill vederbörande bli störd. Det är inte så att jag köper stora, otympliga hörlurar för att jag ska se ball och snygg ut för tro mig, det gör jag inte. Det är helt enkelt priset man får betala (dyrt dessutom) för att

1, Stänga ute alla värdelösa och vidriga ljud som verkligheten bjuder på dagligen
2, Få bra ljud till musiken

Kort sagt, jag har på mig skiten för att jag bryr mig om min musik. Ändå är det verkligen slående hur ofta jag blir avbruten och stoppad av människor som frågar efter vägen eller annat, eller bara vill småprata om ingenting.

Jag kanske lever i en annan värld än alla andra, men i min värld stoppar man inte en människa med stora hörlurar om detta inte är en nära vän, eller om det inte finns någon annan att fråga. Då skulle jag ha full förståelse för att man vill störa, absolut. Det är klart att man ska kunna fråga sina medmänniskor eller medresenärer om t ex kollektivtrafiken.

Men om det finns 10-20 andra att fråga, varför i hela världen siktar man likt en målsökande missil in sig på mig, som går insjunken i min egen värld, med stora hörlurar på? Jag kan inte begripa. Är det min kundserviceaura som lyser starkare än tusen solar?

Skit samma.

Jag vände mig om och fick se en gammal bekant, som jag aldrig har tyckt om. Han är irriterande, korkad, passivt aggressiv och bara allmänt jävligt konstig. Tyvärr bor han även i närheten av mig, så ibland springer jag på honom vid tunnelbanan.

Det är inget konstigt med att heja på en gammal bekant, men om man inte har något viktigt att säga eller är nära vänner, så måste man inte stanna för att prata. Jag lovar, man måste verkligen inte. Det går jättebra att nicka artigt eller vinka, bara säga "tja" och gå förbi.

Är inte det artigare än att tvinga personen till ett krystat och ointressant samtal under en olidlig tunnelbaneresa? Är det bara jag som tänker såhär? I synnerhet om den här gamla bekantingen har stora hörlurar på sig. Förekommer aldrig tanken att det här kanske är någon som vill vara ifred kl 6:30 och softa med sin musik, och inte prata om ingenting?

Jag blev tvungen att pausa Ava Adore och irritationen spred sig omgående, och jag kände hur pulsen ökade. I vanliga fall är jag en väldigt lugn och sansad person, men ibland kan jag bli otroligt irriterad om jag har sett fram emot något, är inställd på att göra detta, och jag blir avbruten utan goda skäl. Särskilt om jag inte känner att jag kan styra över det hela själv.

Helst hade jag velat säga:

"Håll käften, jag vill lyssna på musik nu. Din existens är otroligt, otroligt mycket mindre värd för mig än att få lyssna på en låt i 7 minuter. Stick. Jag vill inte höra på hur du inte kan uttala titeln på TV-spelet Just Cause utan istället säger Just in case, som om du vore hjärnskadad. Stick, eller försvinn, det är dina alternativ."

.. men istället försökte jag att inte hyperventilera och följde med fanskapet ut på perrongen och lyssnade på det bedrövliga ljudet av hans röst. Vi klev på tåget, och även om vi bara åkte i 5-6 minuter tillsammans, var irritationen enorm.

Till slut hoppade han av, och känslan av lättnad spred sig.

Play

Moment 22

Moment 22: att köpa hantlar och skivstång (totalt 50 kg) för att bli lite starkare, men vara för svag för att forsla hem skiten i kollektivtrafiken. Händelseförloppet gick till som följer:

1, Glad i hågen köper jag detta kit i Kungens Kurva 

2, Min medtagna pirra pajar efter 20 meter. Som tur var hade väskan med vikterna hjul. Pirran dumpas i en buske.

3, 50 kg visar sig vara mycket, mycket tungt för min förgubbade pojkkropp 

4, Jag hittar en övergiven kundvagn som jag snor, och lägger väskan i det nedre uterummet 

5, Jag lyckas utan problem skjuta vagnen till busshållplatsen. Kundvagnen dumpas ogenerat vid en rabatt. 

6, Jag lyckas utan problem åka buss och tunnelbana hem till Örnsberg. 

7, Jag har inte ätit någon lunch och är skakis. Köper en Snickers Hazelnut på Pressbyrån. Gott. 

8, Efter 10 meter lossnar ett av hjulen från väskan på grund av den frapperande mängd grus som täcker marken. Döda mig, nu. 

9, Jag lyckas släpa väskan en hyfsat lång bit, men jag får stanna var tionde meter för att sätta fast hjulet igen. 

10, Den sista uppförsbacken känns oändligt lång. Funderar på att ringa en taxi för att åka 50 meter. 

11, Jordklotets bästa gubbe stannar med sin bil och erbjuder skjuts. Jag accepterar snabbare än han hinner säga "protes". 

12, Skrev detta på Facebook