I lördags hade jag och Sara det stora nöjet att få besök från Hanna och Bartek, alltså Saras syster med tillhörande snubbe. Detta var mycket festligt på flera sätt, och sent på kvällen hände någonting extra festligt.
Som alla vet så har många ungdomar en massa fuffens för sig på lördagskvällar, och den här kvällen var inget undantag. Vi satt i godan ro och kollade när pundare i USA får stryk av polisen i det formidabla TV-programmet Cops, och drack rödvin, när vi i ögonvrån såg en gosse i femtonårsåldern ställa sig utanför vårt fönster. Bartek suckade något i stil med att "nu står det någon ungdom utanför fönstret."
Det var ju underligt, varför skulle man ställa sig där utan vidare? Såvida inte... Jag insåg snart att ungen tänkte pissa, och ögonblicket efteråt inträffade just detta. Då blev jag lite irriterad, och skojade om att det vore kul att skrika något åt killen för att skrämma honom.
Bartek, som har oerhört låg tolerans mot folk som beter sig illa, flög upp och sa att han skulle öppna fönstret och skrika åt grabben. Notera att han är 191 cm lång, väger 114 kg, och kan vid behov förvandlas från en glad och älskvärd man till en mycket, mycket ilsken man.
Dessvärre är vårt fönster lite krångligt att öppna för den som inte är van, i synnerhet om man har bråttom. Därför slet och drog Bartek i fönstrets handtag en god stund, vilket den pissande pojken hörde och flydde brottsplatsen i en väldig fart. Tyvärr hann han därför inte skrika och skälla ut pissaren, men han blev nog tillräckligt rädd ändå. I bästa fall såg han Barteks ansikte och kroppshydda i fönstret och fick panik.
Har man det dåliga omdömet att ställa sig så i en slänt utanför ett bostadshus, utan skydd av träd eller buskar, har man gjort sig förtjänt av att skrämmas upp så att man får fly fältet illa kvickt med piss rinnande längs benet. Nå, jag vet naturligtvis inte om killen hann stoppa in grejerna och knipa av pisset innan han sprang, men vi kan ju bara hoppas så inte var fallet.
söndag 19 april 2015
onsdag 1 april 2015
Vissa kollegor
Att jag sedan i somras numera bara jobbar deltid har fått en väldigt välkommen konsekvens. Jag kan ha mycket större distans till jobbet, och inte minst till kollegorna. Det kan ju finnas en stor poäng med att hålla sig väl med sina arbetskamrater, och försöka skapa en god stämning även om man inte är bästis med precis varenda en. Nu jobbar jag såpass sällan att jag inte känner att jag behöver låtsas längre, och stå ut med vilket idiotprat som helst.
Jag kan inte begripa hur vissa människor kan prata på om vad som helst, utan att få något gensvar. Om en person svarar "mm.." och tittar bort, eller inte svarar över huvud taget, hur kan då vederbörande fortsätta prata om... vad det nu var? För mig ingår det i någon form av folkvett att känna av sin omgivning och vara lite lyhörd, men det kanske bara är jag som tänker så.
Genom åren har jag försökt med alla möjliga strategier för att hantera ointressanta människor som jag inte vill lyssna på, med väldigt varierande resultat. Svarar jag entusiastiskt, så som man svarar en trevlig vän ("aha!", "jaså!", "aahh okej!") tror ju människan att jag bryr mig. Samtidigt har jag svårt att vara oförskämd, och jag vill ogärna skapa dålig stämning. Jag vill inte göra mig ovän med folk som jag träffar regelbundet på jobbet.
Det kanske är mig det är fel på, som inte har något intresse av att varken lyssna på meningslöst kallprat, eller att prata om vad som helst själv. Jag föreställer mig att gemene man på jobbet inte vill lyssna på prat om lödning, gamla TV-spel, programmering och mina favoritplattor från 80-talet så jag håller käften.
Hur som helst, sen jag slutade jobba heltid har jag försökt att vara mer otrevlig och inte stå ut med vad som helst eftersom jag ändå jobbar så sällan. I slutet av sommaren började jag skälla ut kollegor som misskötte jobbet, och jag slutade helt att svara när en viss person trängde sig på och började prata om sitt värdelösa privatliv helt utan vidare. Värt att nämna är att vi absolut inte känner varandra och hon vet inte ens vad jag heter, hon gillar bara att vräka ur sig en oändlig jävla svada av absolut ingenting.
Nå, när jag jobbade för en vecka sedan utspelade sig följande:
Jag satt i godan ro och jobbade (dvs, gjorde inte särskilt mycket alls och var väldigt belåten med det) när en kollega kom in i rummet för att göra något ärende. Vi känner inte varandra, men jag vet vem han är, och jag har aldrig gillat honom. Han är extremt korkad och inkompetent, och han har en ganska obehaglig personlighet. Lyckligtvis träffas vi väldigt sällan, inte ens en gång om året skulle jag tro.
När han har gjort sitt ärende som var över på mindre än en minut, så stannade han kvar i rummet. Troligtvis ville han umgås och prata lite; jag känner typen. Det kanske är så att de flesta på arbetsplatsen gillar att prata med varandra om ingenting för att få tiden att gå, men jag vill bara bli lämnad ifred så att jag kan fortsätta med min favoritsyssla på jobbet: att inte prata med kollegorna.
Han väntade på att jag skulle ge honom uppmärksamhet, och jag klickade ner allt jag sysslade med på datorn, förutom fönstret med filmen jag tittade på. Det är en läxa som jag har lärt mig, man ska aldrig ha något spännande på skärmen, för då börjar kollegorna fråga dumma frågor som de ändå aldrig skulle förstå svaret på. I värsta fall kommer frågan "ja, du som kan det där med data..." eller "du, är du bra på det där med datorer?".
I början svarade jag uppriktigt och försökte vara hjälpsam, men på senare år har jag börjat ljuga och säga "jag har ingen aning" eller "nä, det där har jag tyvärr ingen koll på alls" när kollegor frågar om hur man får bort virus och trojaner, hur man gör för att ladda ner film, hur man installerar om Windows eller rentav hur man vet att en "dator fungerar" över huvud taget. Mitt svar just den gången var att det brukar vara bäst att prova att sätta igång den. Jag skojar inte.
Det bästa hade naturligtvis varit om jag hade stängt ner locket till datorn alldeles för att kollegan inte skulle få syn på något som är värt att kommentera över huvud taget, men då uppstår problemet att jag inte har något att vara upptagen med. Inte för att kollegorna bryr sig om jag ser ut att vara upptagen med något viktigt, då frågar de en massa skit ändå. Så det är alltid en svår avvägning, vad jag ska visa på skärmen och inte.
Om datorn är hopfälld tror de att jag är helt fri och tillgänglig för samtal.
Om jag har en nyhetssida uppe börjar de prata om någon aktuell nyhet eller ännu värre, om sport.
Om jag har en sida om TV-spel uppe kan de börja prata om TV-spel.
Om jag har någon spännande bild uppe börjar de prata om bilden.
osv
Nå, just den här dagen fanns min bakgrundsbild synlig, samt filmen jag tittade på. Min bakgrundsbild är dessvärre egentligen alldeles för spännande, och jag minns inte hur många gånger kollegor har kommenterat och frågat om den. Ni märker kanske att det inte går att vinna, vad jag än gör och vad jag än har uppe, så blir jag utsatt. Nedan har jag återskapat exakt vad kollegan fick syn på över min axel:
Som synes är bakgrundsbilden ganska fräsig, och jag antar att kollegan tyckte att den var en bra utgångspunkt för ett meningsfullt, fängslande och givande samtal.
Kollegan: "Ah, vad är det för bild du har där?"
Jag: "Det är en bild."
tystnad
Jag: "Som jag har hittat."
Kollegan: "Okej."
tystnad
Kollegan: "Ah, sitter du och snackar med någon?"
tystnad
Jag: "Nä?"
Kollegan: "Aha, ja jag trodde att du hade Skype uppe eller så, att du sitter och snackar med någon."
Här får jag tänka efter en stund. "Vänta nu, han tror att jag sitter och har en Skype-konversation med Mike Schank från filmen American Movie." Se bilden ovan. Jag trodde att jag hade blivit förbluffad över kollegornas dumhet tidigare, men det här tog nästan priset!
Utöver det faktum att han trodde att det här var min kompis och att kompisen hade en sällsynt förmåga att sitta blickstilla så kan jag ju tycka att det är vansinnigt oförskämt att fick för sig att det var lämpligt att störa på det sättet om han uppenbarligen trodde att jag faktiskt satt och snackade med min kompis över Skype. Då kanske man ska hålla käften och gå, och låta mig fortsätta mitt samtal.
Men då jag inte hade en videokonversation med Mike Schank, utan bara såg honom på film, svarade jag istället
"Eh.. nej det är en film."
Kollegan: "Ah okej, jag trodde det var Skype."
Jag: "...."
tystnad
Kollegan: "Nä, jag ska väl gå vidare då."
Jag: "Mmm."
Jag önskar att jag hade svarat "Ja det kanske vore lämpligt att du går iväg och utför det jobb som du av någon outgrundlig anledning faktiskt får betalt för istället för att stå här som en idiot och säga idiotiska saker, men du är väl inte van vid att sköta ditt jobb, antar jag."
Dylika händelser var vardagsmat under mina tio år på det här jobbet, men jag har naturligtvis bara mig själv att skylla som valde att stanna kvar såpass länge. Jag har övervägt att bli folkilsken och otrevlig på heltid under arbetstid (mot kollegor, inte mot kunder), men det ligger inte riktigt för mig. Jag jobbar på saken, för nu när jag är deltidare har jag ingenting att förlora längre.
lördag 28 mars 2015
Att skapa förändring
Inledning
För den som inte orkar läsa hela inlägget så kan innehållet sammanfattas kort. För att åstadkomma förändring krävs i princip tre saker:
- Bestäm dig för att förändra något
- Gör en plan för hur du ska förändra detta något
- Genomför planen
Det här är någonting som jag har tränat på ganska ofta, framför allt från år 2006 och framåt. Jag var trött på att vara konflikträdd och låta omständigheter styra mitt liv istället för att jag själv skulle ta ansvar och påverka som som händer. Nu går det naturligtvis inte att påverka allt som händer i livet och världen, men det går att skapa bra förutsättningar och inse att världen inte har någon inneboende eller objektiv rättvisa, utan saker händer.
Därmed blev det viktigt att inse att den enda som kan skapa önskvärda förändringar i mitt liv är jag själv, och ingen annan. Så blev också min målsättning att sträva mot att vara konsekvent, och att ständigt leta efter förbättring.
Det här har tagit sig många olika uttryck genom åren, och det har fått både positiva och negativa konsekvenser, men framför allt har jag lärt mig mycket om mig själv och hur jag kan optimera förutsättningarna för mitt eget liv. Den från mitt perspektiv största och viktigaste enstaka förändringen i mitt så kallade vuxna liv var hösten 2014 när jag började plugga igen.
Även om själva beslutet var enkelt och självklart, så var vägen dit på många sätt ganska besvärlig, som ni snart ska få se.
Kort bakgrund
Jag började plugga på KTH direkt efter gymnasiet, 2002. Det är inte relevant att gå in på alla detaljer, men det var fel utbildning för mig och jag hoppade av 2004, och fick ganska snart jobb som spärrexpeditör (spärrvakt) i Stockholms tunnelbana.
Den utvecklingen var på många sätt väldigt nyttig, och det öppnade för en rad möjligheter och en tio år lång resa av både utveckling, eftertanke och förändingar på olika sätt.
Jobbet
Jag har så väldigt många minnen från jobbet, och även om jag många gånger avskydde det så gav det mig en chans att etablera mig i Stockholm och lära känna min stad fullständigt. Det här var ett jobb som jag från dag ett såg som tillfälligt, och jag slutade aldrig att se det så. Kollegor sa alltid till mig att alla säger att det är tillfälligt, "sen blir de kvar". Jag visste att jag aldrig skulle bli kvar, även om jag inte hade några andra bestämda planer.
Under dessa tio år började jag nästan alltid omkring kl 5 på morgonen vilket ledde till en mängd märkliga och ovanliga händelser, som i någon mening gjorde jobbet och livet mer intressant. Det kanske är lätt att tro att arbetet som spärrvakt går ut på att enbart sitta och stämpla biljetter (vilket man för all del inte gör längre), men det händer mycket mer än så.
Jag har fått hjälpa och ta hand om (och ibland avvisa) panikslagna människor, rädda människor, gråtande människor, bajsnödiga människor. Jag har fått lyssna på mängder av psykiskt sjuka människor, dementa människor, arga människor.
Jag har blivit hotad av brottslingar, jag har promenerat till jobbet kl 4 på morgonen med en kassa på 10 000 kr i handen i flera års tid. Jag har sett och pratat med knarklangare på öppen gata, jag har sett hemlösa sitta och bajsa på en tidning i en park. Jag har ringt efter ambulans många gånger, och jag har varit med om folk som har skadat sig eller dött då de har ramlat ner på spåret.
Vissa märkliga saker har inträffat kl 4 på morgonen då jag har varit helt ensam, vissa saker har inträffat sent på kvällen, och vissa saker har inträffat mitt på dagen. Min poäng är att det händer väldigt mycket i tunnelbanan, och de märkligaste sakerna händer när de flesta inte ser.
Det fanns flera anledningar varför jag alltid såg det här som ett tillfälligt jobb, och den största och mest uppenbara anledningen var att jag ville göra någonting som kändes meningsfullt, intressant och utvecklande. Jag hade alltid trott att det skulle vara någonting naturvetenskapligt, men efter min första vända på KTH blev jag mer osäker.
Framför allt fick jag för första gången i livet avsmak för studier och alla miljöer som hade med detta att göra, och jag var säker på att om jag någonsin skulle plugga igen så måste det vara en perfekt utbildning. Det skulle behöva vara något som jag vill ägna mig åt resten av livet, och innan jag fick någon sådan insikt kunde jag lika gärna jobba kvar i tunnelbanan.
Tro mig, under åren har jag funderat över olika alternativ, och mängder av människor i min omgivning har kommit med mer eller mindre värdefulla (och uppskattade) råd och tips om vad jag borde göra med jobbet och livet. Jag insåg dock att det knappast skulle gå att få ett bättre jobb utan utbildning, och det var under lång tid inte aktuellt.
Hinder 1
Till sist nådde jag en insikt om att jag förr eller senare måste hitta en meningsfull utbildning, även om jag hade svårt att se vilken. Att läsa till civilingenjör igen som förra gången kändes otänkbart, och mest som fem års lidande. Därför sneglade jag på olika alternativ, och genom åren hade jag ofta hjälp av min vän David som alltid var öppen för diskussion, tips och peppande.
Någonstans runt 2007-2009 växte ett intresse för ekonomi, och i synnerhet privatekonomi fram, vilket delvis blev en intressant katalysator i historien. Jag hade under åren som anställd samlat på mig ett lån, som var resultatet av att jag ville köpa trevliga saker men var oförmögen att spara ihop till dessa.
Jag förde dock noggrann budget och såg till att alltid ha marginaler i min ekonomi, men även om det här lånet aldrig blev till något ekonomiskt problem så utökade jag det då och då, vilket naturligtvis ledde till att det snarare växte, än att det krympte. Den typiska situationen var att jag fick löneförhöjning eller flyttade, vilket ledde till större utrymme i budgeten för det här lånet.
Det rimliga hade varit att då amortera mer, men jag tyckte inte att jag hade någon större anledning till det, varför ingen motivation fanns att "avstå" från dessa extra pengar. Därför slutade det flera gånger med att jag snarare utökade lånet och behöll samma (fullt hanterliga) månadskostnad, men att lånet växte.
Självklart insåg jag att det fanns en gräns för hur länge det går att hålla på så, och framför allt insåg jag att jag aldrig skulle kunna börja plugga med ett banklån på nacken. Jag hade ännu inga konkreta planer på studier, men jag tänkte att om jag över huvud taget ska kunna skapa förutsättningar för att plugga måste jag först och främst betala av lånet.
För första gången hade jag en rejäl motivation och ett mål, och det var nog här jag började att jobba målinriktat i livet.
Målfokusering
2009 bestämde jag mig för att göra en plan och genomföra den. Vid tillfället låg min skuld till Nordea på ca 130 000 kr, inte minst efter en flytt då jag lånade en del pengar till möbler, renovering och annat. Till skillnad från vad man kanske kan tro så tjänar man oförskämt bra som spärrvakt, och i kombination med min vana att planera budgeten minutiöst bestämde jag mig för att amortera 5000 kr i månaden och då bli av med lånet på ungefär två år.
Detta ledde till en närmast manisk kamp, och även om jag redan innan hade ett visst kontrollbehov så stärktes detta till oanade nivåer när jag insåg att planen var fullt genomförbar och inte alls besvärlig. Tvärtom insåg jag hur jag enkelt kunde dra ner på kostnader och amortera ytterligare, samtidigt som jag sparade ihop pengar till en buffert för oförutsedda händelser.
Efter två år var lånet betalt, och jag kände aldrig att jag behövde snåla utan kunde köpa massor av saker samtidigt som jag sparade en del. Det var en kraftfull insikt, och behovet av att hitta ett problem, jobba målfokuserat, och sedan lösa problemet blev som ett beroende.
Jag började känna mig mer och mer rastlös om jag inte fick jobba med ett problem eller ett projekt, stort eller litet. Det kunde röra sig om att göra den perfekta kabeldragningen i lägenheten och täcka alla kablar med lister så att de blev osynliga, att bygga en motorsåg till Halloween, eller att lära mig så mycket som möjligt om gamla TV-spel för att till sist kunna modifiera dem.
Intresset för elektronik, datorer och TV-spel har alltid funnits, och nu fick jag en anledning att fördjupa mig och kombinera olika intressen. Jag tittade på alla gamla TV-spel i min samling och funderade på hur jag skulle kunna modifiera eller förbättra dem.
Det visade sig finnas en mängd åtgärder att göra, och jag följde guider för att med lödning och annat t ex få ut bästa möjliga bildkvalitet. Ibland var själva idén och problemet mer intressant än själva resultatet, inte minst att känna att jag hade genomfört någonting och lyckats med en plan.
Beslut
Hösten 2013 var jag mer missnöjd än någonsin med mitt jobb av olika anledningar, och de ständiga försämringarna gjorde att jag kände att detta var ett sjunkande skepp som måste lämnas så snart som möjligt. Därför var det viktigt att hitta ett alternativ, helst en meningsfull utbildning. Jag letade med ljus och lykta och hittade till sist ett par alternativ som kändes hyfsat genomförbara. I första hand tittade jag på KY, vilket kändes som en vettig väg att gå. Samtidigt kändes de alternativ jag hittade aldrig 100-procentiga utan snarare kanske 75-procentiga. Oavsett, så hade jag mer eller mindre bestämt mig för att plugga och diskuterade saken med min sambo Sara.
Dessvärre är det ofta lätt att hitta på ursäkter istället för att göra framsteg, och eftersom utbildningarna jag hade hittat inte kändes perfekta, och det fortfarande fanns vissa praktiska och ekonomiska hinder för studier, meddelade jag Sara en dag att jag tänkte skjuta upp planerna i ett år.
Lyckligtvis blev Sara rasande, vilket i efterhand är den stora anledningen till att jag tog det viktiga steget, och jag har henne att tacka för att jag är där jag är idag. Hon påtalade t ex att det inte finns någon anledning att skjuta upp detta mer, att jag aldrig har haft så goda förutsättningar som nu för att börja plugga, och om jag inte gör det nu kommer det kanske aldrig att ske.
Hon hade naturligtvis helt rätt, och jag är evigt tacksam för att hon var hård mot mig. Då återstod bara att hitta den perfekta utbildningen, för att kunna jobba målfokuserat med några återstående hinder. Dagen därpå öppnade jag dörren till KTH och övervägde för första gången på nästan tio år möjligheten att plugga någon utbildning där, vilket tidigare hade känts helt otänkbart.
Det var då jag hittade högskoleingenjörsutbildningarna, och framför allt den med inriktningen Elektronik och Datorteknik. Plötsligt föll allt på plats, och på tio sekunder hade jag bestämt mig för att det här skulle bli mitt nya liv. Tre års studier kändes fullt överkomligt även om jag tidigare hade känt att två år var max. Jag började genast se möjligheter istället för hinder, och beskrivningen av utbildningen var allt jag kunde drömma om.
Den sammanfattade många av mina intressen på senare år, i kombination med saker jag har funderat över hela livet. En kombination av analogt och digitalt, elektronik, hårdvara, mjukvara. Dessutom skulle jag då få chans att lära mig programmera ordentligt, något som jag tidigare har sett som något mycket svårt.
Här började min vän David spela en stor och viktig roll, och han blev mycket glad över mitt förslag till utbildning, och han gjorde allt för att uppmuntra mig. Han har varit, och är fortfarande regelbundet ett ovärderligt stöd när det gäller att diskutera programmering, elektronik, utbildning och yrkeslivet.
Hinder 2
Det fanns dock fortfarande flera mindre och ett större hinder att ta tag i innan det fanns någon möjlighet att plugga, men nu när jag hade hittat en perfekt utbildning och ett riktigt karriärsval så fann jag stor motivation till att lösa problemen.
Saken var nämligen den att när jag hoppade av plugget 2004 så hade jag nyttjat studiemedel från CSN för flera månader då jag inte tog några poäng över huvud taget, vilket jag alltid har varit smärtsamt medveten om. Jag visste att den dag jag skulle börja plugga igen, skulle jag inte vara berättigad studiemedel, åtminstone inte på några månader.
Jag har aldrig någonsin inställningen att "det löser sig" numera, för det är inte så livet fungerar. Däremot har jag inställningen att "det går att lösa", men ska man lösa problem kräver det ansvar och arbete då ingenting löser sig automatiskt.
Det första och kanske viktigaste problemet att lösa var således att ta reda på hur många poäng som fattades innan jag skulle vara berättigad studiemedel. Annars skulle jag inte ha någon inkomst, varför det naturligtvis skulle vara omöjligt att sluta jobba och börja plugga.
Detta visade sig vara oväntat besvärligt, och CSN tycktes inte kunna ge något definitivt svar på antalet poäng som saknades. Efter några mail utan vettiga svar samt två telefonsamtal lyckades jag få fram ett något osäkert svar att det rörde sig om strax under 30 poäng.
Varför detta skulle vara svårt att svara på exakt förstår jag inte, men nu visste jag åtminstone att jag skulle behöva vara beredd på att plugga en termin utan studiemedel, och dessutom inte missa något av dessa första 30 poäng. Detta fick högsta prioritet då det skulle bli en förutsättning för att kunna plugga över huvud taget.
Då kunde jag genast ta tag i övriga hinder, och kontakta rätt personer på mitt jobb angående tjänstledighet i kombination med deltidsarbete. Detta visade sig gå oväntat enkelt, och snart hade jag ansökt om att ta tjänstledigt från min heltidstjänst och istället jobba deltid från och med hösten 2014.
Min plan var att under ca ett halvårs tid spara tillräckligt med pengar för att kunna överleva endast på deltidsarbete under studierna. Att jobba deltid i tunnelbanan är nog ett av de bästa jobben man kan ha som studerande, då man bara jobbar på helgerna, det är bra betalt, man har ofta tid att plugga på jobbet, plus att man får SL-kortet kraftigt subventionerat.
Utöver det insåg jag snart att jag skulle behöva köpa en kompetent och kraftfull bärbar dator, varför priset för denna även togs med i beräkningarna. Nu hade jag nästan ett år på mig att planera och förbereda mig, vilket passade mitt målfokuserade jag utmärkt.
Jag tittade över alla mina abonnemang och utgifter, och såg till att dra ner på varje möjlig krona. Trots min stora aversion mot fackföreningar gick jag med i Ingenjörernas fackförbund som studentmedlem, vilket gav mig billigare A-kassa och "gratis" försäkringar. Jag bytte äntligen bort Tele2 mot Hallon, vilket är en förträfflig mobiloperatör som varken har bindningstid eller uppsägningstid.
Jag såg till att ta del av diverse studentrabatter, och jag sade upp TV-abonnemanget. Numera går det ändå att streama allt som är värt att se, och jag förstår inte varför jag inte gjorde detta för flera år sedan. Mitt noggranna arbete med mina budgetar (som jag tydligen har ägnat mig åt i 84 månader; de är numrerade) gjorde att det var enkelt och roligt att planera och skaffa stenkoll på ekonomin, och se att det visst fanns goda förutsättningar för studier tack vare all planering.
Alla hinder med banklånet, CSN-synderna och mitt arbete gjorde att studier under lång tid kändes som ett väldigt jobbigt projekt, och något som jag inte skulle orka ta tag i förrän jag verkligen hade ett klart mål. Steg för steg började jag arbeta för att skapa förutsättningarna, och till sist hittade jag även den sista pusselbiten, själva drömutbildningen. Då var det bara att kämpa mot målet.
När saker löser sig
Till sist fanns det inte något mer jag kunde göra för att förbereda mig, bara vänta. Alla ansökningar var inne, jag hade fått antagningsbesked, alla datum var satta. Nu visade det sig också att jag hade en stor portion tur med jobbet, då jag lyckades landa en helt perfekt deltidstjänst från och med hösten 2014.
Jag sökte en tjänst som passar mig perfekt, och som skulle göra jobbet betydligt skönare än det någonsin hade varit förr. Under alla mina år i tunnelbanan jobbade jag på olika tider och olika platser varje dag, med mycket liten regelbundenhet. Med tre dagars varsel fick jag veta var, när och hur jag skulle jobba, vilket blev ohyggligt tärande med tiden. Det enda jag visste var att jag kunde börja mellan kl 5 och kl 9 och sluta mellan 13 och 18.
Med den nya tjänsten började jag plötsligt samma tid varje arbetsdag (sex helger i månaden), på samma plats. Dessutom skulle jag börja arbeta vid den stationen där jag bor, vilket gör situationen ohyggligt mycket mer behaglig. Att börja jobba kl 5:50 fem minuter från hemmet är verkligen helt perfekt. Att börja jobba kl 5:15 på andra sidan stan och kliva upp kl 3 för att ta två olika nattbussar är mindre njutbart. Tro mig.
Som om inte det vore nog genomförde företaget ännu fler omfattande, och bedrövliga förändringar för alla som jobbar heltid i tunnelbanan, precis efter det att jag började jobba deltid. Om jag hade stannat kvar som heltidare med dessa arbetsförhållanden vet jag inte vad jag hade gjort. Förmodligen hade jag omgående sökt en utbildning och sedan hatat mitt jobb varje dag under ett år, tills dess att jag kunde ta mig därifrån.
Lyckligtvis påverkar detta inte mig som deltidare alls, och det är över huvud taget mycket enklare att ha total distans till jobbet, och fokusera helt på skolan medan jobbet bara är något jag gör på helgerna.
Min enda oro när jag väl började skolan var nu CSN. Jag sökte studiemedel och CSN gjorde en studieprövning, och kom fram till att jag saknade 27,3 poäng för att bli berättigad några pengar. Det var som tur var precis enligt mina förväntningar, så nu gällde det bara att klara av alla de fyra kurserna den första terminen.
Med hårt arbete lyckades till slut detta, och i februari var de gamla synderna betalda. Jag såg till att de sparade pengarna räckte tillsammans med deltidslönen, och nu kan jag istället spara de pengar som blir över och ha goda marginaler för ekonomin även framöver.
Slutsatsen för mig blir således att få framsteg kommer gratis, men även att de flesta problemen går att lösa. Även problem som känns stora eller rentav omöjliga går att lösa, med stor beslutsamhet och hårt arbete. Det har redan visat sig flera gånger i skolan när jag har ställts inför problem som verkar alldeles för svåra, att de går att klara av.
Jag har insett att programmering inte alls är omöjligt för mig, något som David har påtalat många gånger genom åren, och nu har jag bevis för att även jag klarar av detta. Jag har lärt mig om många saker om elektronik och annat som jag har funderat över i många år, saker som jag aldrig trodde att jag skulle få möjlighet att lära mig.
Min besatthet av planering och målfokusering har lett till ett väldigt starkt kontrollbehov som ibland kan vara ett hinder som gör att jag har svårt att släppa vissa problem för stunden, och som kan göra det svårt att kompromissa med människor i min närhet. Detta är dock någonting som jag är väldigt medveten om, och på det stora hela är kontrollbehovet något som hjälper mig väldigt mycket.
Om jag ställs inför ett problem numera så ska det lösas, på ett eller annat sätt. Om inte problemet går att lösa, så jobbar jag med problemet tills det är löst. Som jag skrev högst upp i inlägget:
- Bestäm dig
- Gör en plan
- Genomför planen
För den som inte orkar läsa hela inlägget så kan innehållet sammanfattas kort. För att åstadkomma förändring krävs i princip tre saker:
- Bestäm dig för att förändra något
- Gör en plan för hur du ska förändra detta något
- Genomför planen
Det här är någonting som jag har tränat på ganska ofta, framför allt från år 2006 och framåt. Jag var trött på att vara konflikträdd och låta omständigheter styra mitt liv istället för att jag själv skulle ta ansvar och påverka som som händer. Nu går det naturligtvis inte att påverka allt som händer i livet och världen, men det går att skapa bra förutsättningar och inse att världen inte har någon inneboende eller objektiv rättvisa, utan saker händer.
Därmed blev det viktigt att inse att den enda som kan skapa önskvärda förändringar i mitt liv är jag själv, och ingen annan. Så blev också min målsättning att sträva mot att vara konsekvent, och att ständigt leta efter förbättring.
Det här har tagit sig många olika uttryck genom åren, och det har fått både positiva och negativa konsekvenser, men framför allt har jag lärt mig mycket om mig själv och hur jag kan optimera förutsättningarna för mitt eget liv. Den från mitt perspektiv största och viktigaste enstaka förändringen i mitt så kallade vuxna liv var hösten 2014 när jag började plugga igen.
Även om själva beslutet var enkelt och självklart, så var vägen dit på många sätt ganska besvärlig, som ni snart ska få se.
Kort bakgrund
Jag började plugga på KTH direkt efter gymnasiet, 2002. Det är inte relevant att gå in på alla detaljer, men det var fel utbildning för mig och jag hoppade av 2004, och fick ganska snart jobb som spärrexpeditör (spärrvakt) i Stockholms tunnelbana.
Den utvecklingen var på många sätt väldigt nyttig, och det öppnade för en rad möjligheter och en tio år lång resa av både utveckling, eftertanke och förändingar på olika sätt.
Jobbet
Jag har så väldigt många minnen från jobbet, och även om jag många gånger avskydde det så gav det mig en chans att etablera mig i Stockholm och lära känna min stad fullständigt. Det här var ett jobb som jag från dag ett såg som tillfälligt, och jag slutade aldrig att se det så. Kollegor sa alltid till mig att alla säger att det är tillfälligt, "sen blir de kvar". Jag visste att jag aldrig skulle bli kvar, även om jag inte hade några andra bestämda planer.
Under dessa tio år började jag nästan alltid omkring kl 5 på morgonen vilket ledde till en mängd märkliga och ovanliga händelser, som i någon mening gjorde jobbet och livet mer intressant. Det kanske är lätt att tro att arbetet som spärrvakt går ut på att enbart sitta och stämpla biljetter (vilket man för all del inte gör längre), men det händer mycket mer än så.
Jag har fått hjälpa och ta hand om (och ibland avvisa) panikslagna människor, rädda människor, gråtande människor, bajsnödiga människor. Jag har fått lyssna på mängder av psykiskt sjuka människor, dementa människor, arga människor.
Jag har blivit hotad av brottslingar, jag har promenerat till jobbet kl 4 på morgonen med en kassa på 10 000 kr i handen i flera års tid. Jag har sett och pratat med knarklangare på öppen gata, jag har sett hemlösa sitta och bajsa på en tidning i en park. Jag har ringt efter ambulans många gånger, och jag har varit med om folk som har skadat sig eller dött då de har ramlat ner på spåret.
Vissa märkliga saker har inträffat kl 4 på morgonen då jag har varit helt ensam, vissa saker har inträffat sent på kvällen, och vissa saker har inträffat mitt på dagen. Min poäng är att det händer väldigt mycket i tunnelbanan, och de märkligaste sakerna händer när de flesta inte ser.
Det fanns flera anledningar varför jag alltid såg det här som ett tillfälligt jobb, och den största och mest uppenbara anledningen var att jag ville göra någonting som kändes meningsfullt, intressant och utvecklande. Jag hade alltid trott att det skulle vara någonting naturvetenskapligt, men efter min första vända på KTH blev jag mer osäker.
Framför allt fick jag för första gången i livet avsmak för studier och alla miljöer som hade med detta att göra, och jag var säker på att om jag någonsin skulle plugga igen så måste det vara en perfekt utbildning. Det skulle behöva vara något som jag vill ägna mig åt resten av livet, och innan jag fick någon sådan insikt kunde jag lika gärna jobba kvar i tunnelbanan.
Tro mig, under åren har jag funderat över olika alternativ, och mängder av människor i min omgivning har kommit med mer eller mindre värdefulla (och uppskattade) råd och tips om vad jag borde göra med jobbet och livet. Jag insåg dock att det knappast skulle gå att få ett bättre jobb utan utbildning, och det var under lång tid inte aktuellt.
Hinder 1
Till sist nådde jag en insikt om att jag förr eller senare måste hitta en meningsfull utbildning, även om jag hade svårt att se vilken. Att läsa till civilingenjör igen som förra gången kändes otänkbart, och mest som fem års lidande. Därför sneglade jag på olika alternativ, och genom åren hade jag ofta hjälp av min vän David som alltid var öppen för diskussion, tips och peppande.
Någonstans runt 2007-2009 växte ett intresse för ekonomi, och i synnerhet privatekonomi fram, vilket delvis blev en intressant katalysator i historien. Jag hade under åren som anställd samlat på mig ett lån, som var resultatet av att jag ville köpa trevliga saker men var oförmögen att spara ihop till dessa.
Jag förde dock noggrann budget och såg till att alltid ha marginaler i min ekonomi, men även om det här lånet aldrig blev till något ekonomiskt problem så utökade jag det då och då, vilket naturligtvis ledde till att det snarare växte, än att det krympte. Den typiska situationen var att jag fick löneförhöjning eller flyttade, vilket ledde till större utrymme i budgeten för det här lånet.
Det rimliga hade varit att då amortera mer, men jag tyckte inte att jag hade någon större anledning till det, varför ingen motivation fanns att "avstå" från dessa extra pengar. Därför slutade det flera gånger med att jag snarare utökade lånet och behöll samma (fullt hanterliga) månadskostnad, men att lånet växte.
Självklart insåg jag att det fanns en gräns för hur länge det går att hålla på så, och framför allt insåg jag att jag aldrig skulle kunna börja plugga med ett banklån på nacken. Jag hade ännu inga konkreta planer på studier, men jag tänkte att om jag över huvud taget ska kunna skapa förutsättningar för att plugga måste jag först och främst betala av lånet.
För första gången hade jag en rejäl motivation och ett mål, och det var nog här jag började att jobba målinriktat i livet.
Målfokusering
2009 bestämde jag mig för att göra en plan och genomföra den. Vid tillfället låg min skuld till Nordea på ca 130 000 kr, inte minst efter en flytt då jag lånade en del pengar till möbler, renovering och annat. Till skillnad från vad man kanske kan tro så tjänar man oförskämt bra som spärrvakt, och i kombination med min vana att planera budgeten minutiöst bestämde jag mig för att amortera 5000 kr i månaden och då bli av med lånet på ungefär två år.
Detta ledde till en närmast manisk kamp, och även om jag redan innan hade ett visst kontrollbehov så stärktes detta till oanade nivåer när jag insåg att planen var fullt genomförbar och inte alls besvärlig. Tvärtom insåg jag hur jag enkelt kunde dra ner på kostnader och amortera ytterligare, samtidigt som jag sparade ihop pengar till en buffert för oförutsedda händelser.
Efter två år var lånet betalt, och jag kände aldrig att jag behövde snåla utan kunde köpa massor av saker samtidigt som jag sparade en del. Det var en kraftfull insikt, och behovet av att hitta ett problem, jobba målfokuserat, och sedan lösa problemet blev som ett beroende.
Jag började känna mig mer och mer rastlös om jag inte fick jobba med ett problem eller ett projekt, stort eller litet. Det kunde röra sig om att göra den perfekta kabeldragningen i lägenheten och täcka alla kablar med lister så att de blev osynliga, att bygga en motorsåg till Halloween, eller att lära mig så mycket som möjligt om gamla TV-spel för att till sist kunna modifiera dem.
Intresset för elektronik, datorer och TV-spel har alltid funnits, och nu fick jag en anledning att fördjupa mig och kombinera olika intressen. Jag tittade på alla gamla TV-spel i min samling och funderade på hur jag skulle kunna modifiera eller förbättra dem.
Det visade sig finnas en mängd åtgärder att göra, och jag följde guider för att med lödning och annat t ex få ut bästa möjliga bildkvalitet. Ibland var själva idén och problemet mer intressant än själva resultatet, inte minst att känna att jag hade genomfört någonting och lyckats med en plan.
Beslut
Hösten 2013 var jag mer missnöjd än någonsin med mitt jobb av olika anledningar, och de ständiga försämringarna gjorde att jag kände att detta var ett sjunkande skepp som måste lämnas så snart som möjligt. Därför var det viktigt att hitta ett alternativ, helst en meningsfull utbildning. Jag letade med ljus och lykta och hittade till sist ett par alternativ som kändes hyfsat genomförbara. I första hand tittade jag på KY, vilket kändes som en vettig väg att gå. Samtidigt kändes de alternativ jag hittade aldrig 100-procentiga utan snarare kanske 75-procentiga. Oavsett, så hade jag mer eller mindre bestämt mig för att plugga och diskuterade saken med min sambo Sara.
Dessvärre är det ofta lätt att hitta på ursäkter istället för att göra framsteg, och eftersom utbildningarna jag hade hittat inte kändes perfekta, och det fortfarande fanns vissa praktiska och ekonomiska hinder för studier, meddelade jag Sara en dag att jag tänkte skjuta upp planerna i ett år.
Lyckligtvis blev Sara rasande, vilket i efterhand är den stora anledningen till att jag tog det viktiga steget, och jag har henne att tacka för att jag är där jag är idag. Hon påtalade t ex att det inte finns någon anledning att skjuta upp detta mer, att jag aldrig har haft så goda förutsättningar som nu för att börja plugga, och om jag inte gör det nu kommer det kanske aldrig att ske.
Hon hade naturligtvis helt rätt, och jag är evigt tacksam för att hon var hård mot mig. Då återstod bara att hitta den perfekta utbildningen, för att kunna jobba målfokuserat med några återstående hinder. Dagen därpå öppnade jag dörren till KTH och övervägde för första gången på nästan tio år möjligheten att plugga någon utbildning där, vilket tidigare hade känts helt otänkbart.
Det var då jag hittade högskoleingenjörsutbildningarna, och framför allt den med inriktningen Elektronik och Datorteknik. Plötsligt föll allt på plats, och på tio sekunder hade jag bestämt mig för att det här skulle bli mitt nya liv. Tre års studier kändes fullt överkomligt även om jag tidigare hade känt att två år var max. Jag började genast se möjligheter istället för hinder, och beskrivningen av utbildningen var allt jag kunde drömma om.
Den sammanfattade många av mina intressen på senare år, i kombination med saker jag har funderat över hela livet. En kombination av analogt och digitalt, elektronik, hårdvara, mjukvara. Dessutom skulle jag då få chans att lära mig programmera ordentligt, något som jag tidigare har sett som något mycket svårt.
Här började min vän David spela en stor och viktig roll, och han blev mycket glad över mitt förslag till utbildning, och han gjorde allt för att uppmuntra mig. Han har varit, och är fortfarande regelbundet ett ovärderligt stöd när det gäller att diskutera programmering, elektronik, utbildning och yrkeslivet.
Hinder 2
Det fanns dock fortfarande flera mindre och ett större hinder att ta tag i innan det fanns någon möjlighet att plugga, men nu när jag hade hittat en perfekt utbildning och ett riktigt karriärsval så fann jag stor motivation till att lösa problemen.
Saken var nämligen den att när jag hoppade av plugget 2004 så hade jag nyttjat studiemedel från CSN för flera månader då jag inte tog några poäng över huvud taget, vilket jag alltid har varit smärtsamt medveten om. Jag visste att den dag jag skulle börja plugga igen, skulle jag inte vara berättigad studiemedel, åtminstone inte på några månader.
Jag har aldrig någonsin inställningen att "det löser sig" numera, för det är inte så livet fungerar. Däremot har jag inställningen att "det går att lösa", men ska man lösa problem kräver det ansvar och arbete då ingenting löser sig automatiskt.
Det första och kanske viktigaste problemet att lösa var således att ta reda på hur många poäng som fattades innan jag skulle vara berättigad studiemedel. Annars skulle jag inte ha någon inkomst, varför det naturligtvis skulle vara omöjligt att sluta jobba och börja plugga.
Detta visade sig vara oväntat besvärligt, och CSN tycktes inte kunna ge något definitivt svar på antalet poäng som saknades. Efter några mail utan vettiga svar samt två telefonsamtal lyckades jag få fram ett något osäkert svar att det rörde sig om strax under 30 poäng.
Varför detta skulle vara svårt att svara på exakt förstår jag inte, men nu visste jag åtminstone att jag skulle behöva vara beredd på att plugga en termin utan studiemedel, och dessutom inte missa något av dessa första 30 poäng. Detta fick högsta prioritet då det skulle bli en förutsättning för att kunna plugga över huvud taget.
Då kunde jag genast ta tag i övriga hinder, och kontakta rätt personer på mitt jobb angående tjänstledighet i kombination med deltidsarbete. Detta visade sig gå oväntat enkelt, och snart hade jag ansökt om att ta tjänstledigt från min heltidstjänst och istället jobba deltid från och med hösten 2014.
Min plan var att under ca ett halvårs tid spara tillräckligt med pengar för att kunna överleva endast på deltidsarbete under studierna. Att jobba deltid i tunnelbanan är nog ett av de bästa jobben man kan ha som studerande, då man bara jobbar på helgerna, det är bra betalt, man har ofta tid att plugga på jobbet, plus att man får SL-kortet kraftigt subventionerat.
Utöver det insåg jag snart att jag skulle behöva köpa en kompetent och kraftfull bärbar dator, varför priset för denna även togs med i beräkningarna. Nu hade jag nästan ett år på mig att planera och förbereda mig, vilket passade mitt målfokuserade jag utmärkt.
Jag tittade över alla mina abonnemang och utgifter, och såg till att dra ner på varje möjlig krona. Trots min stora aversion mot fackföreningar gick jag med i Ingenjörernas fackförbund som studentmedlem, vilket gav mig billigare A-kassa och "gratis" försäkringar. Jag bytte äntligen bort Tele2 mot Hallon, vilket är en förträfflig mobiloperatör som varken har bindningstid eller uppsägningstid.
Jag såg till att ta del av diverse studentrabatter, och jag sade upp TV-abonnemanget. Numera går det ändå att streama allt som är värt att se, och jag förstår inte varför jag inte gjorde detta för flera år sedan. Mitt noggranna arbete med mina budgetar (som jag tydligen har ägnat mig åt i 84 månader; de är numrerade) gjorde att det var enkelt och roligt att planera och skaffa stenkoll på ekonomin, och se att det visst fanns goda förutsättningar för studier tack vare all planering.
Alla hinder med banklånet, CSN-synderna och mitt arbete gjorde att studier under lång tid kändes som ett väldigt jobbigt projekt, och något som jag inte skulle orka ta tag i förrän jag verkligen hade ett klart mål. Steg för steg började jag arbeta för att skapa förutsättningarna, och till sist hittade jag även den sista pusselbiten, själva drömutbildningen. Då var det bara att kämpa mot målet.
När saker löser sig
Till sist fanns det inte något mer jag kunde göra för att förbereda mig, bara vänta. Alla ansökningar var inne, jag hade fått antagningsbesked, alla datum var satta. Nu visade det sig också att jag hade en stor portion tur med jobbet, då jag lyckades landa en helt perfekt deltidstjänst från och med hösten 2014.
Jag sökte en tjänst som passar mig perfekt, och som skulle göra jobbet betydligt skönare än det någonsin hade varit förr. Under alla mina år i tunnelbanan jobbade jag på olika tider och olika platser varje dag, med mycket liten regelbundenhet. Med tre dagars varsel fick jag veta var, när och hur jag skulle jobba, vilket blev ohyggligt tärande med tiden. Det enda jag visste var att jag kunde börja mellan kl 5 och kl 9 och sluta mellan 13 och 18.
Med den nya tjänsten började jag plötsligt samma tid varje arbetsdag (sex helger i månaden), på samma plats. Dessutom skulle jag börja arbeta vid den stationen där jag bor, vilket gör situationen ohyggligt mycket mer behaglig. Att börja jobba kl 5:50 fem minuter från hemmet är verkligen helt perfekt. Att börja jobba kl 5:15 på andra sidan stan och kliva upp kl 3 för att ta två olika nattbussar är mindre njutbart. Tro mig.
Som om inte det vore nog genomförde företaget ännu fler omfattande, och bedrövliga förändringar för alla som jobbar heltid i tunnelbanan, precis efter det att jag började jobba deltid. Om jag hade stannat kvar som heltidare med dessa arbetsförhållanden vet jag inte vad jag hade gjort. Förmodligen hade jag omgående sökt en utbildning och sedan hatat mitt jobb varje dag under ett år, tills dess att jag kunde ta mig därifrån.
Lyckligtvis påverkar detta inte mig som deltidare alls, och det är över huvud taget mycket enklare att ha total distans till jobbet, och fokusera helt på skolan medan jobbet bara är något jag gör på helgerna.
Min enda oro när jag väl började skolan var nu CSN. Jag sökte studiemedel och CSN gjorde en studieprövning, och kom fram till att jag saknade 27,3 poäng för att bli berättigad några pengar. Det var som tur var precis enligt mina förväntningar, så nu gällde det bara att klara av alla de fyra kurserna den första terminen.
Med hårt arbete lyckades till slut detta, och i februari var de gamla synderna betalda. Jag såg till att de sparade pengarna räckte tillsammans med deltidslönen, och nu kan jag istället spara de pengar som blir över och ha goda marginaler för ekonomin även framöver.
Slutsatsen för mig blir således att få framsteg kommer gratis, men även att de flesta problemen går att lösa. Även problem som känns stora eller rentav omöjliga går att lösa, med stor beslutsamhet och hårt arbete. Det har redan visat sig flera gånger i skolan när jag har ställts inför problem som verkar alldeles för svåra, att de går att klara av.
Jag har insett att programmering inte alls är omöjligt för mig, något som David har påtalat många gånger genom åren, och nu har jag bevis för att även jag klarar av detta. Jag har lärt mig om många saker om elektronik och annat som jag har funderat över i många år, saker som jag aldrig trodde att jag skulle få möjlighet att lära mig.
Min besatthet av planering och målfokusering har lett till ett väldigt starkt kontrollbehov som ibland kan vara ett hinder som gör att jag har svårt att släppa vissa problem för stunden, och som kan göra det svårt att kompromissa med människor i min närhet. Detta är dock någonting som jag är väldigt medveten om, och på det stora hela är kontrollbehovet något som hjälper mig väldigt mycket.
Om jag ställs inför ett problem numera så ska det lösas, på ett eller annat sätt. Om inte problemet går att lösa, så jobbar jag med problemet tills det är löst. Som jag skrev högst upp i inlägget:
- Bestäm dig
- Gör en plan
- Genomför planen
torsdag 29 januari 2015
Den sofistikerade korvätaren
Igår skulle jag laga mig en enkel lunch i form av korv med bröd. Jag hade köpt några ganska smala korvar av typen chorizo (hög kvalitet och hög kötthalt, så klart) och insåg att jag hade ett paket bacon i kylskåpet. Då föddes idén att linda bacon runt korvarna, och jag blev så otroligt till mig av denna idé att jag omgående berättade om planen för inte mindre än tre av mina vänner.
De som känner mig vet att det är så här jag uttrycker mig i stunder av upphetsning, och den uppmärksamme minns säkert mitt uttryck "gör väl inget". Det är helt centralt i den här historien, som ni snart skall märka.
Jag satte igång och lindade bacon runt korvarna, och insåg att jag skulle behöva hålla baconet på plats medelst tandpetare. Därför tryckte jag in totalt 4 st tandpetare genom ändarna på korven, och sen klippte jag av dem för att korvarna inte skulle ha problem att rulla i stekpannan. Det vore ju tråkigt baconet fick ojämn stekning.
Jag stannade upp en kort stund och tänkte "är det verkligen klokt att klippa av tandpetarna, tänk om jag glömmer bort att jag har stuckit dem i korven och äter upp dem?" .. men avfärdade snabbt tanken med "äsch, så jävla dum kan jag ju inte vara" och så var det inte mer med den saken.
Jag fortsatte att skryta över min briljanta idé och tog denna bild som jag sedan skickade till ytterligare en kompis. Nu hade jag alltså informerat fyra olika vänner om min lunch, så nöjd var jag. Ser ni några tandpetare i korven? Nej, just det. Efter en stunds stekning stoppade jag in korvarna i ugnen för att smälta ner ytterligare fett, vilket alltid är en bra idé när det gäller bacon. Bacon i ugn är det bästa baconet.
Till slut var lunchen färdig och jag lade omsorgsfullt korvarna i fina korvbröd av durumvete - oh boy vilken fest! Efter att ha applicerat stark senap samt ketchup började jag äta, och det var onekligen något alldeles extra!
När jag kom till den sista tuggan av den första korven upptäckte jag en tandpetare och avlägsnade denna. "Just det, tandpetarna", tänkte jag och drog ut de två tandpetarna från den andra korvens ändar. Sen betraktade jag de tre tandpetarna på tallriken och slogs av att de var just tre stycken.
Det var ju märkligt, var fanns den fjärde tandpetaren?
........
...
.....
...
Jag insåg att jag i min glupskhet måste ha råkat äta upp den jäveln utan att ens märka det. Okej, en 2 cm lång tandpetare i magen, det kan väl inte vara så farligt? Eller? Jag förbannade min oändliga och extrema jävla dumhet och klantighet.
Sen började jag fundera, mycket. Jag insåg snabbt att jag inte hade någon aning om detta möjligen kunde vara farligt eller inte, och när jag hamnar i situationer då jag inte kan resonera mig till vad konsekvenserna kan tänkas bli, får jag närmast panik. Kontrollbehovet.
Skulle tandpetaren kunna ställa till problem i magsäcken? Tarmarna? Sticka hål på något? Nja, det kändes ganska osannolikt, men tänk om. Det här var inte något jag kände för att chansa om, så jag ringde sjukvårdsupplysningen och förklarade situationen.
Sjuksköterskan lät ganska osäker och lät mig dröja kvar medan hon rådfrågade en kollega. Därefter rådde hon mig att åka in till akuten, eftersom tandpetaren är vass, och man vet ju aldrig.
Lessheten, irritationen och inte minst rädslan började nu fylla min späda gubbkropp. Jag oroar mig sällan för min hälsa, men å andra sidan, när jag väl oroar mig så blir jag nästan lamslagen av panik. Jag har haft anledning att besöka sjukhus två gånger sen jag var en unge, och vårdcentraler kanske fem gånger, så sjukvården är för mig något okänt och skrämmande.
Det kändes onödigt att ta en taxi, för så akut var knappast läget. Därför tog jag mig till Huddinge Sjukhus med tunnelbana och buss, vilket gjorde att jag var framme på ca 35 minuter. Under tiden hade jag kontakt med min ovärderliga vän Ingemar som dessutom är sjuksköterska.
Senast jag var på en akutmottagning var när jag följde med Sara som hade fått ett njurstensanfall, och då fick vi vänta i 7 timmar på att få träffa en läkare. Med detta i bakhuvudet var det jobbigaste med situationen oron över att jag kanske skulle behöva sitta och oroa mig i flera timmar innan jag fick veta att allt det kommer att bli bra.
Resan gick bra, och jag blev omhändertagen snabbt och ombads sitta ner och vänta på läkaren på ögon/näsa/hals-mottagningen. Efter kanske 45 minuter fick jag komma in, så det tycker jag var alldeles föredömligt, mitt problem var knappast så akut.
Jag förklarade min prekära situation för läkaren och hennes två läkarstudenter, och hon såg klart konfunderad ut. Snart förklarade hon att hon tänkte bedöva min näsgång (?) och sticka ner en kamera för att kolla i strupen.
Fan vad osoft, tänkte jag.
Sen tryckte hon ner någon slags slang-pip-grej och bedövade mina näsgångar, först den ena näsborren och sen den andra. Efter det fick jag gå ut och sätta mig på en bänk och vänta medan bedövningen verkade.
Det var då jag upptäckte att jag hade haft gylfen nästan helt öppen under läkarbesöket. Perfekt, här kommer jag in, och inte nog med att jag är så glupsk att jag har svalt en jävla tandpetare i en korv utan att märka det, dessutom har jag nästan järpen framme. Jävlar vilken sofistikerad snubbe, tänkte nog inte läkaren och hennes studenter.
Efter kanske tio minuter fick jag komma in igen, och då hade läkaren plockat fram näskameran. Oh boy, så behaglig den inte såg ut! Här är en ganska dålig bild som jag hittade på själva kameran, med dess långa slang.
Slangen kördes ner i näsan, och jag har ingen aning om hur långt ner slangen gick, men det var inte behagligt. Lyckligtvis var det hela över väldigt snabbt då läkaren kunde konstatera att det inte fanns någonting i svalget. Eftersom hon var expert på just halsar, kunde hon inte göra något mer utan gick iväg för att rådgöra med en kirurg.
De kom överens om att det inte fanns något mer att göra, och att det förmodligen inte är någon fara alls eftersom jag inte hade upplevt några smärtor eller hostat blod, eller dylikt. Kirurgen lugnade mig med att tandpetaren troligen skulle mjukas upp och sedan kapslas in och transporteras ut den naturliga vägen. Om tandpetaren redan hade påbörjat sin vidriga färd genom tarmarna kunde dom ändå inte göra något.
OK, det kändes ju ändå ganska bra tänkte jag. Förmodligen var tandpetaren i någon jävla tarm, och hade jag inte känt av den än skulle jag nog inte göra det heller. Resten av dagen präglades av en viss oro, men inga direkta besvär upplevdes i övrigt.
Nu är det morgon och jag har uppenbarligen överlevt natten, så jag tror att det är dags att slappna av. Den här fadäsen kostade 400 kr, och även om det kanske är ett väl tilltaget pris för en korv med bröd, så är jag imponerad över hur enkelt och billigt ett akut läkarbesök kan vara.
Slutligen har jag nu faktiskt kommit fram till svaret på den ursprungliga frågan som jag ställde mina vänner:
"Linda bacon runt en korv och steka, det gör väl inget"?
Jo. Det gör det.
torsdag 4 september 2014
Plugget, so far
Jag har nu varit studerande i ca tre dagar, och jag kan redan göra vissa jämförelser med min tidigare studietid. Det är ju nämligen så att jag började på KTH redan 2002 men hoppade av 2004, för att nu, tio år senare, börja igen fast på en helt annan utbildning.
2002 började jag läsa till Civilingenjör i Teknisk Fysik och nu läser jag till Högskoleingenjör i Elektronik och Datorteknik. Skillnaden mellan dessa två utbildningar är enorm, minst sagt.
Jag väljer att jämföra dessa utbildningar som två olika frukter, där Teknisk Fysik är en kokosnöt och min nuvarande utbildning är ett päron. Vad kännetecknar dessa frukter?
Päron
En mycket trevlig frukt, god och saftig. Man kan sätta tänderna i den på en gång och får omedelbart en uppfattning om smaken, och oftast är den mycket god. Det är inga större konstigheter, men man kan fortfarande göra väldigt mycket med päronet. Päronet blir vad du gör den till, jag älskar päron. Det kanske är lätt att luras till att ett päron bara är ett päron, helt okomplicerat - men stämmer inte.
Kokosnöt
Bokstavligt talat en hård nöt att knäcka, och det är inte alltid lätt att veta vilka verktyg som krävs för att komma åt det man vill ha. Det finns flera sätt att angripa kokosnöten, och det krävs stor möda. Man måste knäcka skalet, ta hand om kokosvattnet, skala den tunna bruna hinnan och rensa en hel del innan man kommer åt det läckra kokosköttet - omständligt och bökigt.
Kokosköttet är väldigt gott, men man kan ifrågasätta om det verkligen var värt allt jobb. Har man inte rätt verktyg ger man upp på vägen, och inser att man kanske borde ha valt en annan frukt. Dessutom är kokosnöten väldigt specifik - den passar oerhört bra till en del saker, medan den är oduglig till andra saker. Risken är även stor att man tröttnar ganska fort om man bara äter kokosnöt.
Ska man skala och rensa en kokosnöt varje dag blir man snart utmattad och börjar snegla på andra frukter, t ex päronet. Jag älskar kokosnöten, men inte villkorslöst.
Möjligen måste man ha läst någon av dessa utbildningar för att inse precis vad jag menar, men jag tror nog att ni fattar poängen.
Ett tillägg: Om man tänker på engelska så är också kokosnöten mer "hairy" medan päronet är "smooth".
onsdag 16 juli 2014
Noah
För ett par dagar sedan försökte vi titta på filmen Noah. Det tog inte lång stund innan jag och Sara var överens om att vi snart skulle vara tvungna att stänga av denna fruktansvärda ursäkt till film. Jag ska inte skriva en lång sågning som jag brukar, utan bara konstatera att det är en extremt usel film.
Om man gör en biblisk film så tycker jag att filmen måste vara antingen historisk, eller fantasy. Detta eftersom Bibeln är en saga som innehåller viss historia här och där, men mest fantastiska och påhittade övernaturliga händelser, som t ex syndafloden.
Problemet med Noah är att den inte lyckas med någon av dessa saker, och det finns ingen i världen som kan övertygas om att filmen utspelar sig för mer än 2000 år sedan om man tittar på hur folk klär sig och pratar. Nu gör inte filmen uppenbarligen inte anspråk på att vara historiskt korrekt, så eftersom Russel Crowe springer runt i modernt designad säckväv och pratar engelska, så måste filmen vara fantasy.
Som fantasy gör sig filmen urusel, då temat Bibeln för en fantasy bara är konstigt och förvirrat. Särskilt när manuset bara är inspirerat av Bibeln, och tar sig enorma friheter med historien. Bara en sådan sak som att Noah fick hjälp av ett gäng gigantiska stentroll för att bygga arken gjorde mig förbannad. Att både jag och Sara började asgarva när vi fick se Russel Crowes ansikte och frisyr för första gången, och att vi fortsatte skratta när Anthony Hopkins dök upp gjorde inte saken bättre heller.
Nej, det blev mycket tidigt i filmen tydligt att manus, karaktärer och skådespeleri var en liten obetydlig parentes i sammanhanget, och fick stå i skymundan för att ge plats till all bombastisk och extraordinär datorgrafik. Det är uppenbart att så gott som varje scen är filmad mot en greenscreen, och syftet med hela filmen är att klämma in så många rörliga saker möjligt på skärmen samtidigt.
För mig är det inte en film, då det inte finns några karaktärer att bry sig om eller relatera till. Varför ska jag bry mig om vad som händer med karaktärer som jag inte bryr mig om? Vi får aldrig lära känna någon, vi får bara se Russel Crowes fula frisyr och hans vackra barn. Jag hade väntat mig oerhört mycket mer av Darren Aronofsky.
Om man gör en biblisk film så tycker jag att filmen måste vara antingen historisk, eller fantasy. Detta eftersom Bibeln är en saga som innehåller viss historia här och där, men mest fantastiska och påhittade övernaturliga händelser, som t ex syndafloden.
Problemet med Noah är att den inte lyckas med någon av dessa saker, och det finns ingen i världen som kan övertygas om att filmen utspelar sig för mer än 2000 år sedan om man tittar på hur folk klär sig och pratar. Nu gör inte filmen uppenbarligen inte anspråk på att vara historiskt korrekt, så eftersom Russel Crowe springer runt i modernt designad säckväv och pratar engelska, så måste filmen vara fantasy.
Som fantasy gör sig filmen urusel, då temat Bibeln för en fantasy bara är konstigt och förvirrat. Särskilt när manuset bara är inspirerat av Bibeln, och tar sig enorma friheter med historien. Bara en sådan sak som att Noah fick hjälp av ett gäng gigantiska stentroll för att bygga arken gjorde mig förbannad. Att både jag och Sara började asgarva när vi fick se Russel Crowes ansikte och frisyr för första gången, och att vi fortsatte skratta när Anthony Hopkins dök upp gjorde inte saken bättre heller.
Nej, det blev mycket tidigt i filmen tydligt att manus, karaktärer och skådespeleri var en liten obetydlig parentes i sammanhanget, och fick stå i skymundan för att ge plats till all bombastisk och extraordinär datorgrafik. Det är uppenbart att så gott som varje scen är filmad mot en greenscreen, och syftet med hela filmen är att klämma in så många rörliga saker möjligt på skärmen samtidigt.
För mig är det inte en film, då det inte finns några karaktärer att bry sig om eller relatera till. Varför ska jag bry mig om vad som händer med karaktärer som jag inte bryr mig om? Vi får aldrig lära känna någon, vi får bara se Russel Crowes fula frisyr och hans vackra barn. Jag hade väntat mig oerhört mycket mer av Darren Aronofsky.
Extreme Coconut
Det här inlägget ska bara handla om saker som man kan äta, framförallt om kokos. Först kommer dock ett par bilder på smördeg. Jag köpte fryst smördeg på Ica och lyckades till sist hitta en som inte innehöll apmördarfett, utan faktiskt smör. Det är trist och märkligt att en produkt ska få säljas under namnet smördeg när det inte ens innehåller något smör.
 |
| Smördegsknyte fyllt med äpple, kanel, kardemumma, smör, socker. Penslad med smör, socker, kanel. |
 |
| Äpple, kanel, socker, smör i botten. Smördeg ovanpå, penslad med smör och socker. |
Nu till huvudnumret. Jag bestämde mig för att göra kokosnötsglass och letade reda på ett enkelt glassrecept som jag sedan modifierade en del.
 |
| De huvudsakliga ingredienserna. |
 |
| Knäcka kokosnöt |
 |
| Rensad kokosnöt |
 |
| Mixad kokosnöt |
 |
| Färdig glass |
 |
| Glass i skål |
 |
| Glass med chokladsås |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)