Star Wars: The Force Awakens

Behöver jag nämna att det här inlägget kommer att innehålla spoilers? För säkerhets skull:

Detta inlägg kommer att innehålla några spoilers. Läs inte vidare om du inte har sett filmen.

Först lite om min relation till Star Wars. Om du bara vill läsa vad jag faktiskt tycker om den nya filmen, scrolla ner till poängen långt ner!

När jag var liten sa vi aldrig Star Wars, då sa vi Stjärnornas Krig. Själv upplevde jag oftast detta oöverträffade kulturfenomen hemma hos kompisar, och från början handlade det mest om ganska fräcka leksaker. Min kompis Björn hade en stor modell av Millennium Falcon, och jag förstod inte riktigt vad den skulle vara bra för. Jag undrar vad den skulle vara värd idag, om den fortfarande finns kvar.

Leksakerna fanns lite överallt, och Stjärnornas Krig var fortfarande en grej. Jag såg första filmen med samma titel, men var lite för liten för att uppskatta den på något djupare plan. Däremot verkar det vara svårt för barn att inte tycka om denna trevliga rymdsaga, och det gjorde jag också.

Ögonblicket då jag insåg filmernas storhet och de verkligen började göra intryck på mig, var när jag såg The Empire Strikes Back på TV för första gången. Om jag inte minns fel så visades alla tre filmerna under en helg, och jag hade blivit tillräckligt gammal för att kunna uppskatta även den andra filmen, som ju är betydligt mörkare och ganska lugn i sitt tempo.

På något surrealistiskt sätt hade jag ännu inte fått filmens stora plot twist förstörd, och när Darth Vader avslöjade att det minsann är han som är Luke Skywalkers pappa kunde jag inte tro att det var sant. Jag blev så otroligt illa berörd, och det knöt sig i magen när jag tänkte på hur Luke måste känna sig. Vader, som var så ond, så ful och så vidrig. Man kan säga att Mark Hamills skådespeleri i den scenen övertygade mig på precis det sättet som ingen skådespelare lyckades med för en enda sekund i de tre bedrövliga prequel-filmerna.

Det var då som filmerna etablerade något slags känslomässigt band till mig, och det är det som är själva poängen. Somliga ser det här som barnfilmer, som rymdfilmer, som sagor - och det är ju inte helt fel, men de är så mycket mer än så. Filmerna har skapat en realistisk och trovärdig värld, trots att den är full av konstiga rymdvarelser och alla möjliga orimliga saker, men det funkar.

Man bryr sig om den här världen och alla karaktärer i den, och för mig är det omöjligt att inte känna med dem. Det är också mycket därför som det är så förbannat jävla frånstötande att George Lucas har haft mage att förstöra originalfilmerna med sina "digitala förbättringar", nya scener och annat i och med Special Edition-versionerna av filmerna.

Jag orkar inte gå in alltför djupt på det här ämnet då det har tömts ut ett otal gånger på Internet, men låt mig nämna att jag nyligen insåg att det finns otroligt många som aldrig har sett Star Wars i originalskick. Numera går dessa versioner inte att få tag på, och den nya Blu-ray-utgåvan innehåller de förstörda versionerna. Alla nutida DVD-utgåvor innehåller samma versioner, och den enda gången originalen har släppts på DVD hamnade de som kuriosa på en bonusskiva, och denna utgåva säljs för uppåt tusenlappen per film på eBay.

Det finns nästan inget lagligt sätt att se originalversionerna, och det är så fruktansvärt sorgligt. Överraskningen med Jabba the Hut avslöjas redan i första filmen, nästan varje scen är fylld av en massa vidriga datoranimationer och mycket av det ursprungliga spektakulära hantverket är ersatt med generisk smörja. Många av de charmiga sakerna som fick oss att älska Star Wars från början försvann, och många klassiska scener är ändrade så att känslan i filmerna är annorlunda.

Episode I - III tänker jag inte nämna, då de inte existerar för mig. De ingår inte i serien, och de ska inte få förstöra minnet av filmernas unika arv.

Så, när jag väl hade sett The Empire Strikes Back och bandet hade etablerats så släppte det aldrig. Jag vet inte hur många gånger jag har sett denna trilogi, och varje gång jag ser filmerna hittar jag något nytt som jag inte har tänkt på förut, eller som jag bara har glömt bort. Det är filmer som går att älska både som barn, som ungdom och som vuxen, på olika nivåer.

En enkel och stabil grundhistoria att vila på, inga onödigt invecklade intriger, en trovärdig värld, älskvärda och minnesvärda karaktärer att relatera till eller avsky samt känsla för detaljer - det är allt som behövs. Nästan varje scen är minnesvärd och skulle kunna ligga till grund för en diskussion, och specialeffekterna är häpnadsväckande spektakulära, och det är en fröjd att bara sitta och fundera på hur de kan ha gjort för att få till de olika scenerna. Vilket jävla hantverk.

Nästan till poängen: inför The Force Awakens

De som känner mig vet att jag inte alltid är direkt hundraprocentigt positiv och mottaglig för t ex nya filmer. Vissa har till och med gått så långt som att kalla mig för gubbe. När George Lucas sålde Lucasfilm, inklusive Star Wars till Disney, reagerade jag med en axelryckning. Flera av mina vänner blev genast exalterade och började få förhoppningar om de utannonserade filmerna.

Från första sekund så brydde jag mig absolut ingenting. Visst, eftersom den värdelösa jävla idioten George Lucas inte skulle vara inblandad så fanns ju ingen risk att filmerna skulle bli sämre än Episode I-III åtminstone, men samtidigt kände jag att det inte fanns något som helst behov av fler Star Wars-filmer. Absolut ingenting positivt relaterat till Star Wars har gjorts efter 1983, så varför slösa tid på tre, kanske mediokra, nya filmer? Om de inte når upp till kvaliteten hos originalfilmerna, så varför bry sig?

Så började det komma information, och till sist en trailer. Trailern var minst sagt underväldigande, och det fanns ärligt talat ingenting i den som sa mig någonting alls, eller som fick mig intresserad. Hela världen tycktes explodera av glädje och spekulationerna haglade, men jag kunde inte bry mig mindre.

Jag vill poängtera att min brist på reaktion inte var för att jag var negativt inställd från början; ingen hade varit gladare än jag om jag hade känt någon slags pepp inför den här filmen, jag tyckte bara att trailern var helt intetsägande. Hela Internet peppade inför filmen, och folk förbokade biljetter.

Själv tyckte jag att det var märkligt, tänkte folk på allvar att det här skulle bli en så bra film? Längtar de så mycket? Har de verkligen förhoppningar om att det här ska bli en äkta Star Wars-film och inte något trams? Trots allt har folk en tendens att peppa inför precis allt som är relaterat till Star Wars, oavsett. Regissören J.J. Abrams ger jag inte mycket för heller, då det enda jag har sett av honom som har varit bra är första säsongen av Lost. Sen har han gjort ett gäng filmer som har varit allt mellan usla och mediokra, i min mening.

Så ja, all hype gjorde mig mindre intresserad av att se filmen - eller snarare ännu mer likgiltig, om det går att säga så. Det fanns varken någonting som talade för, eller emot filmen över huvud taget. Sen började recensionerna välla in, och många var väldigt positiva. Vänner och bekanta intygade att filmen var jättebra, men jag var otroligt skeptisk.

När det gäller film litar jag bara på mitt eget omdöme, för folk brukar nästan alltid tycka en massa dumheter. Till sist gick Sara och såg filmen på bio (ensam), och när hon kom hem helt lyrisk och sa att "du kommer att gilla filmen" var första gången som jag verkligen övervägde att se den på bio.

Min tanke var att se den senare när den oundvikliga Blu-ray-versionen kommer ut, men idag är det otroligt farligt att vänta med sådana saker. Internet har en vidrig tendens att spoila saker som andra tycker är viktiga, och det är något jag verkligen hatar.

Allt från Harry Potter-böcker till nästa avsnitt av Game of Thrones diskuteras överallt, och viktig handling avslöjas avsiktligt eller oavsiktligt på Facebook, Instagram, forum och annorstädes. Utöver ärliga misstag eller oaktsamhet, så finns det även gott om troll som älskar att förstöra för andra, och som har som mål att spoila såna här saker. Jag har själv blivit utsatt för det, då jag fick den rafflande upplösningen i storyn av ett spel avslöjad på en sida med användarrecensioner av just detta spel.

Man kan tycka att det här är någonting trivialt, men jag tar det på största allvar. Saker som jag inte bryr mig om kanske är otroligt viktigt för någon annan, och att få få en spännande överraskning förstörd kan vara förkrossande.

När jag började höra talas om olika spännande twister i Star Wars bestämde jag mig ändå för att se den på bio och få det överstökat istället för att vänta på att se den hemma. Oavsett om jag bryr mig nämnvärt eller inte så vill jag inte få något spoilat, någonsin. Mina förväntningar var fortfarande obefintliga, så jag gick in biosalongen som ett blankt papper, tillsammans med Sara som gärna ville se filmen en gång till.

Poängen: Vad jag faktiskt tyckte om filmen

Oftast när jag ser på film så ligger mina förväntningar mycket lågt, och det finns många saker som filmen måste göra för att övertyga mig. Samtidigt som jag fokuserar på filmens helhet så smular jag sönder den i detaljer och ifrågasätter precis allt från dialog till skådespeleri, miljöer, om handlingar och konversationer känns trovärdiga, och så vidare.

Sen är det lite som en kurva som kan vara horisontell, peka uppåt, eller peka nedåt. Om någon säger något obegripligt, eller det förekommer en massa saker som inte känns trovärdiga pekar kurvan brant nedåt, och jag börjar tycka illa om filmen. Om filmen däremot gör allting rätt och lyckas vara spännande och engagerande, så kan jag glömma bort det här eller till och med sitta och tänka positiva tankar! "Ja, det här känns rimligt. Så hade en verklig person reagerat i den här situationen."

Försiktigt började jag bocka av positiva saker med filmen, en efter en. Va, miljöerna ser ju trovärdiga ut, och ibland är de riktigt häpnadsväckande! Va, filmen utgörs ju av riktiga skådespelare som både kan visa och förmedla känslor som gör att jag som tittare upplever något! Va, filmen har ju karaktärer som går att relatera till och som känns genomtänkta på många sätt! Va, filmen är spännande och levererar nerv som gör att jag känner saker! Va, filmen återknyter till de gamla filmerna på ett smakfullt och intelligent sätt! Va, alla scener är inte filmade mot en greenscreen eller fylld av endast datoranimerade varelser i hundratal som fyller skärmen och viftar med armarna som ungar med ADHD för att göra filmen mer "spännande"!

Sen fick jag återse gamla karaktärer, miljöer och andra inslag, vilket jag var väldigt skeptisk till innan jag såg filmen. Jag befarade att filmen mest skulle bygga på löjliga referenser, inte ha någonting eget att komma med och förlita sig alldeles för mycket på stofiler som Harrison Ford och Carrie Fisher.

Men faktum är att jag snabbt insåg att filmen inte var bra på grund av att jag fick återse gamla kära karaktärer som Han Solo, Leia och Chewbacca, utan filmen var bra trots att jag fick återse dem. Alla fyllde en funktion i filmen, och det bästa med filmen var de nya karaktärerna och historierna runtomkring dem. Samtidigt hade det varit omöjligt att berätta den här historien utan det gamla gänget.

Det hela genomfördes på ett rörande smakfullt och värdigt sätt, och när Han Solo mördades av sin egen son kändes det helt rätt. Det var sorgligt, men ganska väntat, och det skapade ett intressant djup hos Kylo Ren som det ska bli väldigt intressant att få veta mera om i kommande filmer. Han Solo har gjort sitt i Star Wars, och han stannade inte kvar på kaffe för länge tills man blev trött på honom. Nu lämnar han plats åt andra nya och gamla karaktärer som kan få ta plats i historien.

En av de saker jag tyckte om mest med filmen var att Chewbacca fick en större roll än tidigare, och jag gissar att vi kommer att få se ännu mer av honom sen när han inte står i skuggan av Han Solo. Först fick Finn vårda Chewbacca i Millennium Falcon, sen fick Chewbacca vårda honom. Det var väldigt fint, och jag tror att deras vänskap kommer att utvecklas genom detta.

Så, en stund in i filmen började jag inse att det här är bra på riktigt, vilket var en ganska omtumlande upplevelse. Det var naturligtvis av självbevarelsedrift som jag inte hade brytt mig det minsta om den här filmen. Hur skulle den kunna bli bra, och mäta sig med de gamla mästerverken? Jag har lärt mig att det inte är någon idé att hoppas för mycket över vissa saker, eftersom det nästan alltid leder till besvikelser.

I synnerhet när det gäller saker som jag knöt an till känslomässigt i ung ålder, som t ex TV-spel (framför allt Sega), actionfilmer med Arnold Schwarzenegger, hårdrock och naturligtvis Star Wars. De här sakerna är några av få som kan penetrera mitt hjärta av sten och få mig att bry mig riktigt mycket. Samtidigt vill jag poängtera att jag har omvärderat många saker jag gillade förr, det är en ständigt pågående process. Vissa saker är bara bra i ett skimmer av nostalgi, andra håller för evigt.

Sammanfattningsvis har jag varken tid eller energi att slösa på saker som har potential att vara fantastiska, men bara är mediokra. Musik, spel, människor, film.

Därför har jag sällan några förväntningar på saker och det fungerar utmärkt, men i det här fallet är jag otroligt glad och stolt att erkänna att jag hade fel. Fullständigt, världsomvälvande hundraprocentigt fel. Min vän Ingemar älskade filmen, men hade den goda smaken att inte hypa den för mycket för mig, gissningsvis eftersom han vet hur jag funkar. Han sa att den var bra, och att jag borde se den, men inget mer än så. Hans och min smak är lite hit or miss, ibland överensstämmer den kusligt bra, och ibland kunde den inte vara mer olika, varför jag inte vågar lita på hans tips förbehållningslöst.

Mot slutet av filmen tänkte jag att alla hade rätt. Alla hade rätt och det var jag som hade haft fel, det här var inte bara en bra film, det var en bra Star Wars-film. Jag kunde inte tro att det var sant, nej alla hade haft fel - den var ännu bättre än de lät påskina.

Den sista scenen i filmen var den allra starkaste, och den som på ett symboliskt sätt gav mest genklang hos mig. Utan ett ord möts Reys och Lukes blickar, och skådespelarnas ansikten och ögon förmedlade under dessa få sekunder mer känsla och mening än samtliga timmar som prequel-trilogin lyckades (eller misslyckades) med att förmedla.

På samma sätt som Luke representerar en gammal försvunnen generation av Jedis och Rey representerar den nya, kommande generationen som återuppstår mot alla odds, symboliserar deras möte hur den gamla, döda Star Wars-sagan får en ny generation av filmer för oss att uppleva i nutid. Precis som Rey får stifta bekantskap med legenden som ingen trodde skulle återkomma, får vi som publik stifta bekantskap med nya, äkta Star Wars-filmer.

Den insikten blev nästan för mycket att ta in, och jag fick hålla andan för att inte bryta ihop redan inne på biosalongen. Utanför salongen däremot började jag, liksom många andra Star Wars-fans har gjort, att gråta hejdlöst, vilket var omtumlande och nästan surrealistiskt. Jag hade absolut inte tänkt mig att filmen skulle vara direkt dålig, men jag hade verkligen inga förväntningar på den.

När jag sedan insåg att filmen hade skapats av folk som verkligen bryr sig, folk som inte enbart är ute efter att tjäna massor av pengar (troligen eftersom det råkar vara så att man ändå tjänar massor av pengar om man inte bara gör en Star Wars-film, utan dessutom en bra sådan) utan vill skapa ett gediget hantverk med hjärta och hjärna, och att jag just hade upplevt genuin filmhistoria gick det inte att hålla tillbaka.

Visst, det fanns självklart små och stora saker i filmen som störde mig också, allt var inte perfekt. Men det är själva poängen, att om tillräckligt mycket är tillräckligt bra, måste inte allting vara perfekt. Se bara på de gamla filmerna, där det finns en hel del saker att anmärka på och ifrågasätta. För mig känns det dock bara småaktigt att ens ta upp några exempel, och det faktum att jag är fylld av massor av frågor som jag vill ha besvarade, av minnesvärda scener att tänka tillbaka på och diskutera med vänner, överskuggar alla obetydliga klagomål jag kan tänkas ha.

För mig är detta en historisk film, och det var en historisk upplevelse. Sen kanske du och andra tycker annorlunda, eller att jag överdriver.

Gör väl inget, skiter man väl i.