Star Wars: The Force Awakens

Behöver jag nämna att det här inlägget kommer att innehålla spoilers? För säkerhets skull:

Detta inlägg kommer att innehålla några spoilers. Läs inte vidare om du inte har sett filmen.

Först lite om min relation till Star Wars. Om du bara vill läsa vad jag faktiskt tycker om den nya filmen, scrolla ner till poängen långt ner!

När jag var liten sa vi aldrig Star Wars, då sa vi Stjärnornas Krig. Själv upplevde jag oftast detta oöverträffade kulturfenomen hemma hos kompisar, och från början handlade det mest om ganska fräcka leksaker. Min kompis Björn hade en stor modell av Millennium Falcon, och jag förstod inte riktigt vad den skulle vara bra för. Jag undrar vad den skulle vara värd idag, om den fortfarande finns kvar.

Leksakerna fanns lite överallt, och Stjärnornas Krig var fortfarande en grej. Jag såg första filmen med samma titel, men var lite för liten för att uppskatta den på något djupare plan. Däremot verkar det vara svårt för barn att inte tycka om denna trevliga rymdsaga, och det gjorde jag också.

Ögonblicket då jag insåg filmernas storhet och de verkligen började göra intryck på mig, var när jag såg The Empire Strikes Back på TV för första gången. Om jag inte minns fel så visades alla tre filmerna under en helg, och jag hade blivit tillräckligt gammal för att kunna uppskatta även den andra filmen, som ju är betydligt mörkare och ganska lugn i sitt tempo.

På något surrealistiskt sätt hade jag ännu inte fått filmens stora plot twist förstörd, och när Darth Vader avslöjade att det minsann är han som är Luke Skywalkers pappa kunde jag inte tro att det var sant. Jag blev så otroligt illa berörd, och det knöt sig i magen när jag tänkte på hur Luke måste känna sig. Vader, som var så ond, så ful och så vidrig. Man kan säga att Mark Hamills skådespeleri i den scenen övertygade mig på precis det sättet som ingen skådespelare lyckades med för en enda sekund i de tre bedrövliga prequel-filmerna.

Det var då som filmerna etablerade något slags känslomässigt band till mig, och det är det som är själva poängen. Somliga ser det här som barnfilmer, som rymdfilmer, som sagor - och det är ju inte helt fel, men de är så mycket mer än så. Filmerna har skapat en realistisk och trovärdig värld, trots att den är full av konstiga rymdvarelser och alla möjliga orimliga saker, men det funkar.

Man bryr sig om den här världen och alla karaktärer i den, och för mig är det omöjligt att inte känna med dem. Det är också mycket därför som det är så förbannat jävla frånstötande att George Lucas har haft mage att förstöra originalfilmerna med sina "digitala förbättringar", nya scener och annat i och med Special Edition-versionerna av filmerna.

Jag orkar inte gå in alltför djupt på det här ämnet då det har tömts ut ett otal gånger på Internet, men låt mig nämna att jag nyligen insåg att det finns otroligt många som aldrig har sett Star Wars i originalskick. Numera går dessa versioner inte att få tag på, och den nya Blu-ray-utgåvan innehåller de förstörda versionerna. Alla nutida DVD-utgåvor innehåller samma versioner, och den enda gången originalen har släppts på DVD hamnade de som kuriosa på en bonusskiva, och denna utgåva säljs för uppåt tusenlappen per film på eBay.

Det finns nästan inget lagligt sätt att se originalversionerna, och det är så fruktansvärt sorgligt. Överraskningen med Jabba the Hut avslöjas redan i första filmen, nästan varje scen är fylld av en massa vidriga datoranimationer och mycket av det ursprungliga spektakulära hantverket är ersatt med generisk smörja. Många av de charmiga sakerna som fick oss att älska Star Wars från början försvann, och många klassiska scener är ändrade så att känslan i filmerna är annorlunda.

Episode I - III tänker jag inte nämna, då de inte existerar för mig. De ingår inte i serien, och de ska inte få förstöra minnet av filmernas unika arv.

Så, när jag väl hade sett The Empire Strikes Back och bandet hade etablerats så släppte det aldrig. Jag vet inte hur många gånger jag har sett denna trilogi, och varje gång jag ser filmerna hittar jag något nytt som jag inte har tänkt på förut, eller som jag bara har glömt bort. Det är filmer som går att älska både som barn, som ungdom och som vuxen, på olika nivåer.

En enkel och stabil grundhistoria att vila på, inga onödigt invecklade intriger, en trovärdig värld, älskvärda och minnesvärda karaktärer att relatera till eller avsky samt känsla för detaljer - det är allt som behövs. Nästan varje scen är minnesvärd och skulle kunna ligga till grund för en diskussion, och specialeffekterna är häpnadsväckande spektakulära, och det är en fröjd att bara sitta och fundera på hur de kan ha gjort för att få till de olika scenerna. Vilket jävla hantverk.

Nästan till poängen: inför The Force Awakens

De som känner mig vet att jag inte alltid är direkt hundraprocentigt positiv och mottaglig för t ex nya filmer. Vissa har till och med gått så långt som att kalla mig för gubbe. När George Lucas sålde Lucasfilm, inklusive Star Wars till Disney, reagerade jag med en axelryckning. Flera av mina vänner blev genast exalterade och började få förhoppningar om de utannonserade filmerna.

Från första sekund så brydde jag mig absolut ingenting. Visst, eftersom den värdelösa jävla idioten George Lucas inte skulle vara inblandad så fanns ju ingen risk att filmerna skulle bli sämre än Episode I-III åtminstone, men samtidigt kände jag att det inte fanns något som helst behov av fler Star Wars-filmer. Absolut ingenting positivt relaterat till Star Wars har gjorts efter 1983, så varför slösa tid på tre, kanske mediokra, nya filmer? Om de inte når upp till kvaliteten hos originalfilmerna, så varför bry sig?

Så började det komma information, och till sist en trailer. Trailern var minst sagt underväldigande, och det fanns ärligt talat ingenting i den som sa mig någonting alls, eller som fick mig intresserad. Hela världen tycktes explodera av glädje och spekulationerna haglade, men jag kunde inte bry mig mindre.

Jag vill poängtera att min brist på reaktion inte var för att jag var negativt inställd från början; ingen hade varit gladare än jag om jag hade känt någon slags pepp inför den här filmen, jag tyckte bara att trailern var helt intetsägande. Hela Internet peppade inför filmen, och folk förbokade biljetter.

Själv tyckte jag att det var märkligt, tänkte folk på allvar att det här skulle bli en så bra film? Längtar de så mycket? Har de verkligen förhoppningar om att det här ska bli en äkta Star Wars-film och inte något trams? Trots allt har folk en tendens att peppa inför precis allt som är relaterat till Star Wars, oavsett. Regissören J.J. Abrams ger jag inte mycket för heller, då det enda jag har sett av honom som har varit bra är första säsongen av Lost. Sen har han gjort ett gäng filmer som har varit allt mellan usla och mediokra, i min mening.

Så ja, all hype gjorde mig mindre intresserad av att se filmen - eller snarare ännu mer likgiltig, om det går att säga så. Det fanns varken någonting som talade för, eller emot filmen över huvud taget. Sen började recensionerna välla in, och många var väldigt positiva. Vänner och bekanta intygade att filmen var jättebra, men jag var otroligt skeptisk.

När det gäller film litar jag bara på mitt eget omdöme, för folk brukar nästan alltid tycka en massa dumheter. Till sist gick Sara och såg filmen på bio (ensam), och när hon kom hem helt lyrisk och sa att "du kommer att gilla filmen" var första gången som jag verkligen övervägde att se den på bio.

Min tanke var att se den senare när den oundvikliga Blu-ray-versionen kommer ut, men idag är det otroligt farligt att vänta med sådana saker. Internet har en vidrig tendens att spoila saker som andra tycker är viktiga, och det är något jag verkligen hatar.

Allt från Harry Potter-böcker till nästa avsnitt av Game of Thrones diskuteras överallt, och viktig handling avslöjas avsiktligt eller oavsiktligt på Facebook, Instagram, forum och annorstädes. Utöver ärliga misstag eller oaktsamhet, så finns det även gott om troll som älskar att förstöra för andra, och som har som mål att spoila såna här saker. Jag har själv blivit utsatt för det, då jag fick den rafflande upplösningen i storyn av ett spel avslöjad på en sida med användarrecensioner av just detta spel.

Man kan tycka att det här är någonting trivialt, men jag tar det på största allvar. Saker som jag inte bryr mig om kanske är otroligt viktigt för någon annan, och att få få en spännande överraskning förstörd kan vara förkrossande.

När jag började höra talas om olika spännande twister i Star Wars bestämde jag mig ändå för att se den på bio och få det överstökat istället för att vänta på att se den hemma. Oavsett om jag bryr mig nämnvärt eller inte så vill jag inte få något spoilat, någonsin. Mina förväntningar var fortfarande obefintliga, så jag gick in biosalongen som ett blankt papper, tillsammans med Sara som gärna ville se filmen en gång till.

Poängen: Vad jag faktiskt tyckte om filmen

Oftast när jag ser på film så ligger mina förväntningar mycket lågt, och det finns många saker som filmen måste göra för att övertyga mig. Samtidigt som jag fokuserar på filmens helhet så smular jag sönder den i detaljer och ifrågasätter precis allt från dialog till skådespeleri, miljöer, om handlingar och konversationer känns trovärdiga, och så vidare.

Sen är det lite som en kurva som kan vara horisontell, peka uppåt, eller peka nedåt. Om någon säger något obegripligt, eller det förekommer en massa saker som inte känns trovärdiga pekar kurvan brant nedåt, och jag börjar tycka illa om filmen. Om filmen däremot gör allting rätt och lyckas vara spännande och engagerande, så kan jag glömma bort det här eller till och med sitta och tänka positiva tankar! "Ja, det här känns rimligt. Så hade en verklig person reagerat i den här situationen."

Försiktigt började jag bocka av positiva saker med filmen, en efter en. Va, miljöerna ser ju trovärdiga ut, och ibland är de riktigt häpnadsväckande! Va, filmen utgörs ju av riktiga skådespelare som både kan visa och förmedla känslor som gör att jag som tittare upplever något! Va, filmen har ju karaktärer som går att relatera till och som känns genomtänkta på många sätt! Va, filmen är spännande och levererar nerv som gör att jag känner saker! Va, filmen återknyter till de gamla filmerna på ett smakfullt och intelligent sätt! Va, alla scener är inte filmade mot en greenscreen eller fylld av endast datoranimerade varelser i hundratal som fyller skärmen och viftar med armarna som ungar med ADHD för att göra filmen mer "spännande"!

Sen fick jag återse gamla karaktärer, miljöer och andra inslag, vilket jag var väldigt skeptisk till innan jag såg filmen. Jag befarade att filmen mest skulle bygga på löjliga referenser, inte ha någonting eget att komma med och förlita sig alldeles för mycket på stofiler som Harrison Ford och Carrie Fisher.

Men faktum är att jag snabbt insåg att filmen inte var bra på grund av att jag fick återse gamla kära karaktärer som Han Solo, Leia och Chewbacca, utan filmen var bra trots att jag fick återse dem. Alla fyllde en funktion i filmen, och det bästa med filmen var de nya karaktärerna och historierna runtomkring dem. Samtidigt hade det varit omöjligt att berätta den här historien utan det gamla gänget.

Det hela genomfördes på ett rörande smakfullt och värdigt sätt, och när Han Solo mördades av sin egen son kändes det helt rätt. Det var sorgligt, men ganska väntat, och det skapade ett intressant djup hos Kylo Ren som det ska bli väldigt intressant att få veta mera om i kommande filmer. Han Solo har gjort sitt i Star Wars, och han stannade inte kvar på kaffe för länge tills man blev trött på honom. Nu lämnar han plats åt andra nya och gamla karaktärer som kan få ta plats i historien.

En av de saker jag tyckte om mest med filmen var att Chewbacca fick en större roll än tidigare, och jag gissar att vi kommer att få se ännu mer av honom sen när han inte står i skuggan av Han Solo. Först fick Finn vårda Chewbacca i Millennium Falcon, sen fick Chewbacca vårda honom. Det var väldigt fint, och jag tror att deras vänskap kommer att utvecklas genom detta.

Så, en stund in i filmen började jag inse att det här är bra på riktigt, vilket var en ganska omtumlande upplevelse. Det var naturligtvis av självbevarelsedrift som jag inte hade brytt mig det minsta om den här filmen. Hur skulle den kunna bli bra, och mäta sig med de gamla mästerverken? Jag har lärt mig att det inte är någon idé att hoppas för mycket över vissa saker, eftersom det nästan alltid leder till besvikelser.

I synnerhet när det gäller saker som jag knöt an till känslomässigt i ung ålder, som t ex TV-spel (framför allt Sega), actionfilmer med Arnold Schwarzenegger, hårdrock och naturligtvis Star Wars. De här sakerna är några av få som kan penetrera mitt hjärta av sten och få mig att bry mig riktigt mycket. Samtidigt vill jag poängtera att jag har omvärderat många saker jag gillade förr, det är en ständigt pågående process. Vissa saker är bara bra i ett skimmer av nostalgi, andra håller för evigt.

Sammanfattningsvis har jag varken tid eller energi att slösa på saker som har potential att vara fantastiska, men bara är mediokra. Musik, spel, människor, film.

Därför har jag sällan några förväntningar på saker och det fungerar utmärkt, men i det här fallet är jag otroligt glad och stolt att erkänna att jag hade fel. Fullständigt, världsomvälvande hundraprocentigt fel. Min vän Ingemar älskade filmen, men hade den goda smaken att inte hypa den för mycket för mig, gissningsvis eftersom han vet hur jag funkar. Han sa att den var bra, och att jag borde se den, men inget mer än så. Hans och min smak är lite hit or miss, ibland överensstämmer den kusligt bra, och ibland kunde den inte vara mer olika, varför jag inte vågar lita på hans tips förbehållningslöst.

Mot slutet av filmen tänkte jag att alla hade rätt. Alla hade rätt och det var jag som hade haft fel, det här var inte bara en bra film, det var en bra Star Wars-film. Jag kunde inte tro att det var sant, nej alla hade haft fel - den var ännu bättre än de lät påskina.

Den sista scenen i filmen var den allra starkaste, och den som på ett symboliskt sätt gav mest genklang hos mig. Utan ett ord möts Reys och Lukes blickar, och skådespelarnas ansikten och ögon förmedlade under dessa få sekunder mer känsla och mening än samtliga timmar som prequel-trilogin lyckades (eller misslyckades) med att förmedla.

På samma sätt som Luke representerar en gammal försvunnen generation av Jedis och Rey representerar den nya, kommande generationen som återuppstår mot alla odds, symboliserar deras möte hur den gamla, döda Star Wars-sagan får en ny generation av filmer för oss att uppleva i nutid. Precis som Rey får stifta bekantskap med legenden som ingen trodde skulle återkomma, får vi som publik stifta bekantskap med nya, äkta Star Wars-filmer.

Den insikten blev nästan för mycket att ta in, och jag fick hålla andan för att inte bryta ihop redan inne på biosalongen. Utanför salongen däremot började jag, liksom många andra Star Wars-fans har gjort, att gråta hejdlöst, vilket var omtumlande och nästan surrealistiskt. Jag hade absolut inte tänkt mig att filmen skulle vara direkt dålig, men jag hade verkligen inga förväntningar på den.

När jag sedan insåg att filmen hade skapats av folk som verkligen bryr sig, folk som inte enbart är ute efter att tjäna massor av pengar (troligen eftersom det råkar vara så att man ändå tjänar massor av pengar om man inte bara gör en Star Wars-film, utan dessutom en bra sådan) utan vill skapa ett gediget hantverk med hjärta och hjärna, och att jag just hade upplevt genuin filmhistoria gick det inte att hålla tillbaka.

Visst, det fanns självklart små och stora saker i filmen som störde mig också, allt var inte perfekt. Men det är själva poängen, att om tillräckligt mycket är tillräckligt bra, måste inte allting vara perfekt. Se bara på de gamla filmerna, där det finns en hel del saker att anmärka på och ifrågasätta. För mig känns det dock bara småaktigt att ens ta upp några exempel, och det faktum att jag är fylld av massor av frågor som jag vill ha besvarade, av minnesvärda scener att tänka tillbaka på och diskutera med vänner, överskuggar alla obetydliga klagomål jag kan tänkas ha.

För mig är detta en historisk film, och det var en historisk upplevelse. Sen kanske du och andra tycker annorlunda, eller att jag överdriver.

Gör väl inget, skiter man väl i.

NESRGB - modding the NES to output RGB video

Don't worry, it's only 3.5% alcohol - perfect for soldering!

The NES/Famicom is available in a number of variants, and none of them can output RGB video. In the best case, it outputs composite video, and in the worst case, RF video. This has been bothering me for a while, since all of my other consoles output nice, clean RGB video to be enjoyed on my old CRT TV.

Luckily for me I live in Sweden, so RGB video has been widely available here via the EuroSCART connector since at least the 80's. I never knew this was a European thing until I started learning about different video signals some years ago, and my childhood hate for the SCART connector has since been turned to deep appreciation :)

One quite recent way of getting the NES to output RGB video is to order the NESRGB kit form the brilliant gentleman Tim Worthington in Australia, who created this incredible piece of hardware.

The kit can be ordered here for AU$99 + shipping, which for me amounted to a total of 800 SEK ≈ 94 US dollars for comparison.

http://etim.net.au/shop/shop.php

That's roughly what I paid for my top loading NES2 a few years ago. As it turns out, it's well worth the money! As an added bonus, it's also a really nice project to work with, and it provided excellent exercise in soldering/modding.

There are installation guides as Tim's website, but none of them specifically covers the top loading NES so I thought I'd write something about it. I'd like to point out though that I am not a professional in any way, nor have I any kind of education when it comes to soldering etc. I have been practicing a lot for some years though, and so far all of my modification projects have been successful.

There may be errors in my described methods, but I think this guide might be helpful for somewhat proficient amateurs similar to myself. If someone discover any grave error, please drop a comment.

Also, this is not a complete guide for each step of the process so you might wonder why I even write it in the first place. Well, when I did the mod I only wanted to document my work, not write an installation guide. This guide isn't better than Tim Worthington's guide, but there might be some differences that are good to know about. Maybe it's more a documentation on what I did, not what you should do.. :)

The images are available in a higher resolution, should you need it. Just open the image in a new tab or something, and you should be able to view the original image.

The first thing you need to do is to unscrew the four screws in the bottom to open the unit, and then unscrew the RF shielding and the two screws by the cartridge connector, to get access to the circuit board. I haven't got any pictures of this, but that should be self-explanatory.



This is what my unit looks like, and I've marked the PPU. This is the chip that needs to be removed by desoldering first of all.



I don't have a soldering iron with a built-in solder pump, so I removed the solder from these pins by heating up the solder with my iron, and then sucked away the liquid solder with a simple solder pump. It took about one hour and it was by far the most tedious task for this project. However, it shows that it's not too difficult to do, using cheap equipment.

You could probably use desoldering braid, but I found that to be far less efficient than just using the pump.



On this picture, the desoldering is close to done. Some pins were very easy to get free, and some were very difficult. When you've removed as much solder as possible from each pin, gently push the pin sideways with a flat-head screwdriver until you hear that the small amount of solder still holding the pin in place, breaks. If the pin starts to bend, or you need to apply too much force - keep suckin' or braidin' around the pin and try again. I felt I wanted to be very careful here not to break the pins.

This little neat tool is great for lifting chips without hurting them.






I started to lift the chip, only to notice that one leg in the corner was stuck. I tried and tried to remove all the solder but it felt close to impossible. Finally the leg broke in half, but that's OK. Fixing a broken leg or to actually turned out to be easy. I had done a composite video mod for this unit before, and for that I needed to cut the pin connected to +5V so that pin needed to be repaired anyway.

I guess I was lucky, because this leg also broke, very close to the top of the chip, leaving only a tiny spot to connect the new leg. So in total, I had to repair two pins. I put some solder on the broken connection to the chip and then attached a small piece of hard, straight wire. That turned out really well, and the chip got a pair of nice new legs.



Clean the holes from excess solder, making them nice and clean. Is should look something like this.



Insert the socket in place, make sure to align it correctly to make things easier (and consistent). Just look at the hole on the right side. Then insert the round pin strips into the socket. The kit includes two round pin strips and two square ones.



Place the adapter board on the socket and solder all of the pins in place. You can now remove the board from the socket. Then turn everything upside down and solder the socket in place. The next steps, on how to solder the square strips and the second socket to the NESRGB board, were not documented. These steps are carefully explained in Tim's guide here

http://etim.net.au/nesrgb/installation-famicomav/

These steps are identical for the AV Famicom and the top loading NES.



This is what my NESRGB board looked like with everything soldered in place, and the PPU placed in the socket. The broken, repaired pins are on the other side, but they fit well and made good contact.

Since the top loader outputs NTSC video, bridge jumper J5 with some solder, and then bridge jumper J3 for power. I have no interest in other palettes than the original (neutral) palette, so I bridged pin 3 to GND (see the picture above).

The top loader, as opposed to the AV Famicom, normally does not have the multi AV out port. There are many ways of solving this with different connectors and cables, but I really wanted to use original Nintendo AV port. I had a broken SNES laying around, so I desoldered the port and mutilated the back of my NES a little, to fit it as you shall see later. There are certainly better ways of doing this to make it look nice, but this is one way I guess.

Anyways, you want to wire everything up correctly for this to work with an official cable.



Looking at the port from above, with the pins pointing upwards, it looks like this. I only want the original mono audio without any modifications, so I bridged pin 11 to pin 12 first of all to provide the same audio to both of the channels.



Using coloured wires is simple, and helps tremendously. I used the following colours:

Red: red
Green: green
Blue: blue
Ground: brown
Sync: yellow
+5V: orange
Audio: white

It's worth mentioning that this configuration does not use composite video as a sync signal. You can use composite video, but that often leads to nasty interference in some colours, so it's better to use the luma (Y) signal. As a consequence this port doesn't output composite video at all, as if that was a problem. However, if you for some reason would like that, just connect pin 9 to V (composite video) on the NESRGB board instead.

(This is a common problem with cheap SNES RGB cables, and I can really recommend buying a cable that uses luma for sync if you're having this problem with your SNES. I never noticed this when I was only playing on my CRT TV, but when I recently started to capture the video it became very apparent, and unacceptable. This cable can be found here:

https://www.retrogamingcables.co.uk/games-consoles/nintendo/super-nintendo/super-nintendo-pal-rgb-av-scart-cable-lead-cord-for-sale

This cable is not compatible with the NESRGB though, it's only for the SNES)




It's always a good idea to protect the solder joints with some shrink tube. Solder the other end of each wire to the matching place on the NESRGB board. The audio pin is found on the bottom of the NES circuit board though:



The audio pin is marked above.




Here, everything is soldered in place. As you can see, the yellow cable that is used for sync is connected to luma (Y).  I also fixed the AV port with some tape.



This is the result. I know it looks like ass, but it's very functional. The final thing to consider is very important, and that is to use the proper cable for this to work. There are quite a few different cables floating around with this connector, and you can't just use any of them.

I ended up modifying an NTSC SNES cable by removing the three capacitors that are normally found on pins 7, 11 and 15. This is the pinout for my cable:


It's not easy to make a fair comparison by photos on a CRT TV, but here's what I've got:





The difference is colossal. The image is so clean, and the colours are so nice and vibrant, but these pictures aren't enough to show the difference.



This is what Power Blade looked like when I captured the composite video signal using Elgato Game Capture HD.



RGB. Wow, just ... wow. It's even more apparent in motion, check these videos:

Power Blade, composite video

Power Blade, RGB video

Please watch in 720p60. The quality really blows my mind! Tim Worthington is a genius. Thank you so much for this incredible piece of hardware.

Håll käften och kolla på filmen

Igår besökte jag och Sara Filmstaden Söder för att kolla in nya Star Wars. Vad jag tycker om filmen är en annan berättelse som förtjänar ett eget inlägg, men det här är hur bioupplevelsen var i övrigt.

Jag är ingen flitig biobesökare, eftersom jag väldigt lätt stör mig på andra människor. Helst av allt vill jag att det ska vara knäpptyst, och jag vill inte se några rörelser från andra - i synnerhet inte mobilskärmar eller rastlösa människor som inte klarar av att koncentrera sig på en film i ett par timmar. Sånt beteende får man lämna hemma i soffan.

Det här är ju mitt problem, och går man på bio får man räkna med att det kan finnas störande element. Det ingår att folk prasslar med popcorn, skrattar vid fel tillfällen och reser sig upp för att gå på toaletten. Ibland är det värt att gå på bio, och ibland inte. Det man däremot inte ska behöva räkna med är folk som stör för mycket, och inte vet hur man beter sig i en biosalong.

Idag är det ganska dyrt att gå på bio, vi betalade t ex 140 kr var för gårdagens besök. Alla andra besökare betalade också 140 kr, varför jag kan tycka att samtliga borde vilja ha valuta för pengarna och därmed fokusera på filmen.

I min nästan orimliga gubbighet hyser jag en hel del förutfattade meningar om ungdomar, utifrån det jag läser och ser med mina egna ögon till vardags. Därför blev jag genast ganska less när två killar i 14-årsåldern satte sig bredvid mig på den bakersta raden. De flesta besökarna var ändå vuxna, så det kändes typiskt att de skulle sitta just här.

Jag började genast måla upp ett scenario om hur killarna skulle vara högljudda, störande, leka med sina telefoner, dricka energidryck och på andra sätt förstöra för alla andra. Sen slog jag bort dessa tankar och besinnade mig lite, varför skulle jag ha en massa förutfattade meningar om "dagens ungdomar"?

Det här var ju trots allt Star Wars! Grabbarna kanske bara var exalterade över premiären och skulle sluta prata efter reklamen och sitta knäpptysta i andakt under hela filmen. Jag tänkte tillbaka på hur jag själv hade betett mig när jag var 14, om jag satt på den här premiären. Det är klart att man pratar och skojar med polaren under reklamen.

Texten "A long time ago, in a galaxy far far away... " rullade, och magin bröts snart av en kamerablixt då en av grabbarna tog en bild. Jaja, om det är något man ska lägga ut på Instagram är det väl detta, tänkte jag.

Sen börjades det. Jag ska inte säga att killarna pratade oavbrutet, men de prasslade mycket med sitt godis, de drack energidryck, de tog fram sina telefoner i tid och otid för att .. tja, göra, vad som nu var mer spännande än att se den här fartfyllda filmen, och framför allt pratade och skrattade de alldeles för ofta.

Naturligtvis kan det vara så att man vill kommentera något till sitt sällskap, men då får man göra det med en ljudlös viskning, när filmens ljud dränker rösten. Att vända sig mot varandra och skratta eller kommentera när det i övrigt är tyst i salongen är däremot helt oacceptabelt. Det blev mycket rörelser i ögonvrån vilket var väldigt distraherande.

Kanske tänkte killarna att eftersom de satt längst bak, längst ut på kanten, kunde de ta ut svängarna lite. Eftersom det gick en stund mellan gångerna försökte jag ignorera dem, men hela tiden malde tanken "Okej, nästa gång säger jag till.."

Jag började bygga upp en rejäl irritation och kände att jag hade haft precis rätt om "dagens ungdomar", som inte klarar av att sitta stilla och koncentrera sig, utan dricker energidryck och härjar runt som det passar dem. Jag tänkte på hur situationen ser ut i klassrummen, och hur de här killarna kanske bidrar till att förstöra undervisningen för de elever som vill lära sig något, och för lärarna som försöker göra ett bra jobb. Jag såg framför mig hur de inte kan låta bli sina telefoner under lektionerna.

Även Sara irriterade sig på killarna, och viskade att jag måste säga åt dem om de inte slutar snart. Till slut trodde jag att de hade slutat helt för att koncentrera sig på filmen, och jag ville verkligen undvika att säga till dem och riskera att skapa dålig stämning.

Självklart kunde killarna inte hålla sig, utan vände sig mot varandra för att skratta och prata om något något när det var helt tyst i salongen, och då släppte spärren.

"Okej, ska ni två HÅLLA KÄFTEN nu?" skrik-viskade jag åt. Killarna blev väldigt chockade och väste fram ett varsitt

"Jaaaa.."

"Sitt stilla, KOLLA på filmen!"

"Jaaa.."

"Sluta störa!"

"Jaaa.."

"BRA!"

Efter det gjorde killarna inte ett ljud under resten av filmen, förutom några nervösa skratt när det faktiskt hände något roligt. Någon enstaka gång viskade de till varandra, på precis det sätt som är lämpligt i en biosalong. Jag kunde se hur det kliade i hela kroppen på dem eftersom det var en helt ny upplevelse för dem att sitta stilla och vara koncentrerade under de 90 minuter som återstod av filmen.

De skruvade på sig, bytte ställning, satte sig framåtlutande och vilade hakan i handflatan. Jag kunde nästan se svetten rinna i pannan på killen närmast, eftersom han hade sån oerhört svår abstinens efter sin telefon. Det såg nästan ut som att de var uttråkade.

Då funderade jag, vad kan vara mer spännande än att se en ny Star Wars-film när man är 14 år? Finns det någonting annat i världen som borde kunna hålla de här killarnas uppmärksamhet i 2 timmar och 16 minuter? Eller var problemet att de båda två var uppjackade på energidryck?

Så ja, det var ju trist att få mina fördomar besannade till 100%, liksom att jag åter fick minnas varför jag sällan går på bio. Så fort man går på en film som tilltalar ungdomar blir det exakt såhär, varje gång.

Jag skulle vilja rada upp dem allihopa utanför ingången till salongen och skjuta var tion... eh, jag menar, berätta för dem hur man beter sig i en biosalong och hur man visar hänsyn mot andra människor som har betalat 140 kr för att få njuta av en film.

Det hade naturligtvis kunnat vara mycket värre och mer störande, men det här var illa nog. Lyckligtvis fick salongens mest störande besökare möta salongens värsta gubbe.

Pingispropaganda

En gång år 2002 lyssnade jag på radio, och programmet i fråga hade ett inslag om löjliga sportlåtar. Det var första gången jag hörde låten "Pingis Är Toppen" med Kjell & Stellan från 1976. De svenska landslagsspelarna och pingislegenderna Stellan Bengtsson och Kjell Johansson sjöng in denna oerhört käcka låt i något slags tafatt försök att visa hur häftigt det är med pingis.

Jo, verkligen - texten lyder:

Pingis är toppen, häftig som popen

Hur häftigt det var med popmusik 1976 känner vi nog alla till. Jag vet inte mycket mer om låten, men jag misstänker att den aldrig blev någon superhit. Sedan jag hörde låten första gången har jag tyckt om den mycket, och jag har lyssnat på den ganska regelbundet och skrattat i stor välmening.

https://open.spotify.com/track/7rlbtS4jCTBHSeL0KwAjJI

Lyssna gärna här, men läs vidare för mycket nöje samt en poäng. 

För ett par dagar sedan gjorde jag ett helt spektakulärt fynd - den här singeln har en B-sida som är ännu mer surrealistisk! Jag köpte denna 7-tumssingel på Tradera för några ynka kronor, och det kändes spännande att höra vilken hitlåt som gömde sig på skivans andra sida. Låten heter "Pingis Jorden Runt".

Den här låten är inte lika välskriven, och även om produktionen musikmässigt är klanderfri, så lämnar sångprestationerna mycket att önska. Kjell & Stellan sjunger även här, och har en eller flera kvinnor som hjälper till att lägga körer för extra sväng. Problemet är att de har slarvat mycket med dubbningen så att sången låter allt annat än tajt; ibland sjunger inte alla samma ord, och på något ställe matchar inte ens de olika sångarnas melodier.

Resultatet blir att sången låter otroligt hafsig, och min gissning är att alla fick en varsin mikrofon och sjöng in låten samtidigt istället för en och en, och framför allt gjordes det inte tillräckligt många omtagningar, om några alls.

Kanske tänkte producenten att det här bara är B-sidan, vem bryr sig? Kanske skrev man ihop låten på en kvart och slaskade in den på en eftermiddag. Av texten att döma känns det verkligen inte orimligt, och när jag lyssnade igenom låten första gången häpnade jag över texten.

Jag har inte hittat texten på nätet, så jag har försökt transkribera den efter bästa förmåga, med lite hjälp från min vän David:

Vet du att borta i Kina, där är Mao-Maos nya tes

Ping-pong är nyttigt för folket, därför tränas med var kines

Du vet borta i Japan, bjuder geishorna på te

Men dom bjuder på mera, för se pingis

det kan geishan med

Ingen lär säga “njet” till pingis i Sovjet

och sen i hemlighet, där händer saker…

Dom spelar pingis!

Ungraren förr dansade chardas och han drack Tokajer-vin

Pingis till helg och till vardags är nu mera,

hans medicin

Praktiskt vart än man far är den saken ganska klar

att intresset överallt det bara växer!

Man spelar pingis!

Till engelsmännen går tacket, för där har pingisen sin rot

Vi gör salut med vår racket och samma gör nog

Hela vårt blod!

Hela vårt blod!

Hela vårt blod!

Hela vårt blod! (Blod? Osäker på detta)

Texten är helt enkelt spektakulär och surrealistisk i sin pingispropaganda. Kanske är hela låten ett skämt, och i så fall är det otroligt lyckat och roligt. Själv kan jag inte ta någon sport på allvar, så jag kan absolut inte bedöma syftet med låtarna, särskilt då de kommer från just 70-talet.

Annars gillar jag verkligen det suggestiva i att geishor i Japan minsann bjuder på mer än bara te - de bjuder även på .. pingis! Lyssna på låten nu, jag hoppas att ni får lika stort nöje som jag fick av denna gömda låtskatt.

https://open.spotify.com/track/6cGUus6iStz64f1i4unR9Q

Den ilskna mannen

I lördags hade jag och Sara det stora nöjet att få besök från Hanna och Bartek, alltså Saras syster med tillhörande snubbe. Detta var mycket festligt på flera sätt, och sent på kvällen hände någonting extra festligt.

Som alla vet så har många ungdomar en massa fuffens för sig på lördagskvällar, och den här kvällen var inget undantag. Vi satt i godan ro och kollade när pundare i USA får stryk av polisen i det formidabla TV-programmet Cops, och drack rödvin, när vi i ögonvrån såg en gosse i femtonårsåldern ställa sig utanför vårt fönster. Bartek suckade något i stil med att "nu står det någon ungdom utanför fönstret."

Det var ju underligt, varför skulle man ställa sig där utan vidare? Såvida inte... Jag insåg snart att ungen tänkte pissa, och ögonblicket efteråt inträffade just detta. Då blev jag lite irriterad, och skojade om att det vore kul att skrika något åt killen för att skrämma honom.

Bartek, som har oerhört låg tolerans mot folk som beter sig illa, flög upp och sa att han skulle öppna fönstret och skrika åt grabben. Notera att han är 191 cm lång, väger 114 kg, och kan vid behov förvandlas från en glad och älskvärd man till en mycket, mycket ilsken man.

Dessvärre är vårt fönster lite krångligt att öppna för den som inte är van, i synnerhet om man har bråttom. Därför slet och drog Bartek i fönstrets handtag en god stund, vilket den pissande pojken hörde och flydde brottsplatsen i en väldig fart. Tyvärr hann han därför inte skrika och skälla ut pissaren, men han blev nog tillräckligt rädd ändå. I bästa fall såg han Barteks ansikte och kroppshydda i fönstret och fick panik.

Har man det dåliga omdömet att ställa sig så i en slänt utanför ett bostadshus, utan skydd av träd eller buskar, har man gjort sig förtjänt av att skrämmas upp så att man får fly fältet illa kvickt med piss rinnande längs benet. Nå, jag vet naturligtvis inte om killen hann stoppa in grejerna och knipa av pisset innan han sprang, men vi kan ju bara hoppas så inte var fallet.

Vissa kollegor

Att jag sedan i somras numera bara jobbar deltid har fått en väldigt välkommen konsekvens. Jag kan ha mycket större distans till jobbet, och inte minst till kollegorna. Det kan ju finnas en stor poäng med att hålla sig väl med sina arbetskamrater, och försöka skapa en god stämning även om man inte är bästis med precis varenda en. Nu jobbar jag såpass sällan att jag inte känner att jag behöver låtsas längre, och stå ut med vilket idiotprat som helst.

Jag kan inte begripa hur vissa människor kan prata på om vad som helst, utan att få något gensvar. Om en person svarar "mm.." och tittar bort, eller inte svarar över huvud taget, hur kan då vederbörande fortsätta prata om... vad det nu var? För mig ingår det i någon form av folkvett att känna av sin omgivning och vara lite lyhörd, men det kanske bara är jag som tänker så. 

Genom åren har jag försökt med alla möjliga strategier för att hantera ointressanta människor som jag inte vill lyssna på, med väldigt varierande resultat. Svarar jag entusiastiskt, så som man svarar en trevlig vän ("aha!", "jaså!", "aahh okej!") tror ju människan att jag bryr mig. Samtidigt har jag svårt att vara oförskämd, och jag vill ogärna skapa dålig stämning. Jag vill inte göra mig ovän med folk som jag träffar regelbundet på jobbet.

Det kanske är mig det är fel på, som inte har något intresse av att varken lyssna på meningslöst kallprat, eller att prata om vad som helst själv. Jag föreställer mig att gemene man på jobbet inte vill lyssna på prat om lödning, gamla TV-spel, programmering och mina favoritplattor från 80-talet så jag håller käften. 

Hur som helst, sen jag slutade jobba heltid har jag försökt att vara mer otrevlig och inte stå ut med vad som helst eftersom jag ändå jobbar så sällan. I slutet av sommaren började jag skälla ut kollegor som misskötte jobbet, och jag slutade helt att svara när en viss person trängde sig på och började prata om sitt värdelösa privatliv helt utan vidare. Värt att nämna är att vi absolut inte känner varandra och hon vet inte ens vad jag heter, hon gillar bara att vräka ur sig en oändlig jävla svada av absolut ingenting. 

Nå, när jag jobbade för en vecka sedan utspelade sig följande: 

Jag satt i godan ro och jobbade (dvs, gjorde inte särskilt mycket alls och var väldigt belåten med det) när en kollega kom in i rummet för att göra något ärende. Vi känner inte varandra, men jag vet vem han är, och jag har aldrig gillat honom. Han är extremt korkad och inkompetent, och han har en ganska obehaglig personlighet. Lyckligtvis träffas vi väldigt sällan, inte ens en gång om året skulle jag tro.

När han har gjort sitt ärende som var över på mindre än en minut, så stannade han kvar i rummet. Troligtvis ville han umgås och prata lite; jag känner typen. Det kanske är så att de flesta på arbetsplatsen gillar att prata med varandra om ingenting för att få tiden att gå, men jag vill bara bli lämnad ifred så att jag kan fortsätta med min favoritsyssla på jobbet: att inte prata med kollegorna.

Han väntade på att jag skulle ge honom uppmärksamhet, och jag klickade ner allt jag sysslade med på datorn, förutom fönstret med filmen jag tittade på. Det är en läxa som jag har lärt mig, man ska aldrig ha något spännande på skärmen, för då börjar kollegorna fråga dumma frågor som de ändå aldrig skulle förstå svaret på. I värsta fall kommer frågan "ja, du som kan det där med data..." eller "du, är du bra på det där med datorer?". 

I början svarade jag uppriktigt och försökte vara hjälpsam, men på senare år har jag börjat ljuga och säga "jag har ingen aning" eller "nä, det där har jag tyvärr ingen koll på alls" när kollegor frågar om hur man får bort virus och trojaner, hur man gör för att ladda ner film, hur man installerar om Windows eller rentav hur man vet att en "dator fungerar" över huvud taget. Mitt svar just den gången var att det brukar vara bäst att prova att sätta igång den. Jag skojar inte.

Det bästa hade naturligtvis varit om jag hade stängt ner locket till datorn alldeles för att kollegan inte skulle få syn på något som är värt att kommentera över huvud taget, men då uppstår problemet att jag inte har något att vara upptagen med. Inte för att kollegorna bryr sig om jag ser ut att vara upptagen med något viktigt, då frågar de en massa skit ändå. Så det är alltid en svår avvägning, vad jag ska visa på skärmen och inte.

Om datorn är hopfälld tror de att jag är helt fri och tillgänglig för samtal.

Om jag har en nyhetssida uppe börjar de prata om någon aktuell nyhet eller ännu värre, om sport.

Om jag har en sida om TV-spel uppe kan de börja prata om TV-spel.

Om jag har någon spännande bild uppe börjar de prata om bilden.

osv

Nå, just den här dagen fanns min bakgrundsbild synlig, samt filmen jag tittade på. Min bakgrundsbild är dessvärre egentligen alldeles för spännande, och jag minns inte hur många gånger kollegor har kommenterat och frågat om den. Ni märker kanske att det inte går att vinna, vad jag än gör och vad jag än har uppe, så blir jag utsatt. Nedan har jag återskapat exakt vad kollegan fick syn på över min axel:

Som synes är bakgrundsbilden ganska fräsig, och jag antar att kollegan tyckte att den var en bra utgångspunkt för ett meningsfullt, fängslande och givande samtal.

Kollegan: "Ah, vad är det för bild du har där?"
Jag: "Det är en bild."

tystnad

Jag: "Som jag har hittat."
Kollegan: "Okej."

tystnad

Kollegan: "Ah, sitter du och snackar med någon?"

tystnad

Jag: "Nä?"
Kollegan: "Aha, ja jag trodde att du hade Skype uppe eller så, att du sitter och snackar med någon."

Här får jag tänka efter en stund. "Vänta nu, han tror att jag sitter och har en Skype-konversation med Mike Schank från filmen American Movie." Se bilden ovan. Jag trodde att jag hade blivit förbluffad över kollegornas dumhet tidigare, men det här tog nästan priset!

Utöver det faktum att han trodde att det här var min kompis och att kompisen hade en sällsynt förmåga att sitta blickstilla så kan jag ju tycka att det är vansinnigt oförskämt att fick för sig att det var lämpligt att störa på det sättet om han uppenbarligen trodde att jag faktiskt satt och snackade med min kompis över Skype. Då kanske man ska hålla käften och gå, och låta mig fortsätta mitt samtal.

Men då jag inte hade en videokonversation med Mike Schank, utan bara såg honom på film, svarade jag istället

"Eh.. nej det är en film."

Kollegan: "Ah okej, jag trodde det var Skype."
Jag: "...."

tystnad

Kollegan: "Nä, jag ska väl gå vidare då."
Jag: "Mmm."

Jag önskar att jag hade svarat "Ja det kanske vore lämpligt att du går iväg och utför det jobb som du av någon outgrundlig anledning faktiskt får betalt för istället för att stå här som en idiot och säga idiotiska saker, men du är väl inte van vid att sköta ditt jobb, antar jag."

Dylika händelser var vardagsmat under mina tio år på det här jobbet, men jag har naturligtvis bara mig själv att skylla som valde att stanna kvar såpass länge. Jag har övervägt att bli folkilsken och otrevlig på heltid under arbetstid (mot kollegor, inte mot kunder), men det ligger inte riktigt för mig. Jag jobbar på saken, för nu när jag är deltidare har jag ingenting att förlora längre.

Att skapa förändring

Inledning

För den som inte orkar läsa hela inlägget så kan innehållet sammanfattas kort. För att åstadkomma förändring krävs i princip tre saker:

- Bestäm dig för att förändra något
- Gör en plan för hur du ska förändra detta något
- Genomför planen

Det här är någonting som jag har tränat på ganska ofta, framför allt från år 2006 och framåt. Jag var trött på att vara konflikträdd och låta omständigheter styra mitt liv istället för att jag själv skulle ta ansvar och påverka som som händer. Nu går det naturligtvis inte att påverka allt som händer i livet och världen, men det går att skapa bra förutsättningar och inse att världen inte har någon inneboende eller objektiv rättvisa, utan saker händer.

Därmed blev det viktigt att inse att den enda som kan skapa önskvärda förändringar i mitt liv är jag själv, och ingen annan. Så blev också min målsättning att sträva mot att vara konsekvent, och att ständigt leta efter förbättring.

Det här har tagit sig många olika uttryck genom åren, och det har fått både positiva och negativa konsekvenser, men framför allt har jag lärt mig mycket om mig själv och hur jag kan optimera förutsättningarna för mitt eget liv. Den från mitt perspektiv största och viktigaste enstaka förändringen i mitt så kallade vuxna liv var hösten 2014 när jag började plugga igen.

Även om själva beslutet var enkelt och självklart, så var vägen dit på många sätt ganska besvärlig, som ni snart ska få se.

Kort bakgrund

Jag började plugga på KTH direkt efter gymnasiet, 2002. Det är inte relevant att gå in på alla detaljer, men det var fel utbildning för mig och jag hoppade av 2004, och fick ganska snart jobb som spärrexpeditör (spärrvakt) i Stockholms tunnelbana.

Den utvecklingen var på många sätt väldigt nyttig, och det öppnade för en rad möjligheter och en tio år lång resa av både utveckling, eftertanke och förändingar på olika sätt.

Jobbet

Jag har så väldigt många minnen från jobbet, och även om jag många gånger avskydde det så gav det mig en chans att etablera mig i Stockholm och lära känna min stad fullständigt. Det här var ett jobb som jag från dag ett såg som tillfälligt, och jag slutade aldrig att se det så. Kollegor sa alltid till mig att alla säger att det är tillfälligt, "sen blir de kvar". Jag visste att jag aldrig skulle bli kvar, även om jag inte hade några andra bestämda planer.

Under dessa tio år började jag nästan alltid omkring kl 5 på morgonen vilket ledde till en mängd märkliga och ovanliga händelser, som i någon mening gjorde jobbet och livet mer intressant. Det kanske är lätt att tro att arbetet som spärrvakt går ut på att enbart sitta och stämpla biljetter (vilket man för all del inte gör längre), men det händer mycket mer än så.

Jag har fått hjälpa och ta hand om (och ibland avvisa) panikslagna människor, rädda människor, gråtande människor, bajsnödiga människor. Jag har fått lyssna på mängder av psykiskt sjuka människor, dementa människor, arga människor.

Jag har blivit hotad av brottslingar, jag har promenerat till jobbet kl 4 på morgonen med en kassa på 10 000 kr i handen i flera års tid. Jag har sett och pratat med knarklangare på öppen gata, jag har sett hemlösa sitta och bajsa på en tidning i en park. Jag har ringt efter ambulans många gånger, och jag har varit med om folk som har skadat sig eller dött då de har ramlat ner på spåret.

Vissa märkliga saker har inträffat kl 4 på morgonen då jag har varit helt ensam, vissa saker har inträffat sent på kvällen, och vissa saker har inträffat mitt på dagen. Min poäng är att det händer väldigt mycket i tunnelbanan, och de märkligaste sakerna händer när de flesta inte ser.

Det fanns flera anledningar varför jag alltid såg det här som ett tillfälligt jobb, och den största och mest uppenbara anledningen var att jag ville göra någonting som kändes meningsfullt, intressant och utvecklande. Jag hade alltid trott att det skulle vara någonting naturvetenskapligt, men efter min första vända på KTH blev jag mer osäker.

Framför allt fick jag för första gången i livet avsmak för studier och alla miljöer som hade med detta att göra, och jag var säker på att om jag någonsin skulle plugga igen så måste det vara en perfekt utbildning. Det skulle behöva vara något som jag vill ägna mig åt resten av livet, och innan jag fick någon sådan insikt kunde jag lika gärna jobba kvar i tunnelbanan.

Tro mig, under åren har jag funderat över olika alternativ, och mängder av människor i min omgivning har kommit med mer eller mindre värdefulla (och uppskattade) råd och tips om vad jag borde göra med jobbet och livet. Jag insåg dock att det knappast skulle gå att få ett bättre jobb utan utbildning, och det var under lång tid inte aktuellt.

Hinder 1

Till sist nådde jag en insikt om att jag förr eller senare måste hitta en meningsfull utbildning, även om jag hade svårt att se vilken. Att läsa till civilingenjör igen som förra gången kändes otänkbart, och mest som fem års lidande. Därför sneglade jag på olika alternativ, och genom åren hade jag ofta hjälp av min vän David som alltid var öppen för diskussion, tips och peppande.

Någonstans runt 2007-2009 växte ett intresse för ekonomi, och i synnerhet privatekonomi fram, vilket delvis blev en intressant katalysator i historien. Jag hade under åren som anställd samlat på mig ett lån, som var resultatet av att jag ville köpa trevliga saker men var oförmögen att spara ihop till dessa.

Jag förde dock noggrann budget och såg till att alltid ha marginaler i min ekonomi, men även om det här lånet aldrig blev till något ekonomiskt problem så utökade jag det då och då, vilket naturligtvis ledde till att det snarare växte, än att det krympte. Den typiska situationen var att jag fick löneförhöjning eller flyttade, vilket ledde till större utrymme i budgeten för det här lånet.

Det rimliga hade varit att då amortera mer, men jag tyckte inte att jag hade någon större anledning till det, varför ingen motivation fanns att "avstå" från dessa extra pengar. Därför slutade det flera gånger med att jag snarare utökade lånet och behöll samma (fullt hanterliga) månadskostnad, men att lånet växte.

Självklart insåg jag att det fanns en gräns för hur länge det går att hålla på så, och framför allt insåg jag att jag aldrig skulle kunna börja plugga med ett banklån på nacken. Jag hade ännu inga konkreta planer på studier, men jag tänkte att om jag över huvud taget ska kunna skapa förutsättningar för att plugga måste jag först och främst betala av lånet.

För första gången hade jag en rejäl motivation och ett mål, och det var nog här jag började att jobba målinriktat i livet.

Målfokusering

2009 bestämde jag mig för att göra en plan och genomföra den. Vid tillfället låg min skuld till Nordea på ca 130 000 kr, inte minst efter en flytt då jag lånade en del pengar till möbler, renovering och annat. Till skillnad från vad man kanske kan tro så tjänar man oförskämt bra som spärrvakt, och i kombination med min vana att planera budgeten minutiöst bestämde jag mig för att amortera 5000 kr i månaden och då bli av med lånet på ungefär två år.

Detta ledde till en närmast manisk kamp, och även om jag redan innan hade ett visst kontrollbehov så stärktes detta till oanade nivåer när jag insåg att planen var fullt genomförbar och inte alls besvärlig. Tvärtom insåg jag hur jag enkelt kunde dra ner på kostnader och amortera ytterligare, samtidigt som jag sparade ihop pengar till en buffert för oförutsedda händelser.

Efter två år var lånet betalt, och jag kände aldrig att jag behövde snåla utan kunde köpa massor av saker samtidigt som jag sparade en del. Det var en kraftfull insikt, och behovet av att hitta ett problem, jobba målfokuserat, och sedan lösa problemet blev som ett beroende.

Jag började känna mig mer och mer rastlös om jag inte fick jobba med ett problem eller ett projekt, stort eller litet. Det kunde röra sig om att göra den perfekta kabeldragningen i lägenheten och täcka alla kablar med lister så att de blev osynliga, att bygga en motorsåg till Halloween, eller att lära mig så mycket som möjligt om gamla TV-spel för att till sist kunna modifiera dem.

Intresset för elektronik, datorer och TV-spel har alltid funnits, och nu fick jag en anledning att fördjupa mig och kombinera olika intressen. Jag tittade på alla gamla TV-spel i min samling och funderade på hur jag skulle kunna modifiera eller förbättra dem.

Det visade sig finnas en mängd åtgärder att göra, och jag följde guider för att med lödning och annat t ex få ut bästa möjliga bildkvalitet. Ibland var själva idén och problemet mer intressant än själva resultatet, inte minst att känna att jag hade genomfört någonting och lyckats med en plan.

Beslut

Hösten 2013 var jag mer missnöjd än någonsin med mitt jobb av olika anledningar, och de ständiga försämringarna gjorde att jag kände att detta var ett sjunkande skepp som måste lämnas så snart som möjligt. Därför var det viktigt att hitta ett alternativ, helst en meningsfull utbildning. Jag letade med ljus och lykta och hittade till sist ett par alternativ som kändes hyfsat genomförbara. I första hand tittade jag på KY, vilket kändes som en vettig väg att gå. Samtidigt kändes de alternativ jag hittade aldrig 100-procentiga utan snarare kanske 75-procentiga. Oavsett, så hade jag mer eller mindre bestämt mig för att plugga och diskuterade saken med min sambo Sara.

Dessvärre är det ofta lätt att hitta på ursäkter istället för att göra framsteg, och eftersom utbildningarna jag hade hittat inte kändes perfekta, och det fortfarande fanns vissa praktiska och ekonomiska hinder för studier, meddelade jag Sara en dag att jag tänkte skjuta upp planerna i ett år.

Lyckligtvis blev Sara rasande, vilket i efterhand är den stora anledningen till att jag tog det viktiga steget, och jag har henne att tacka för att jag är där jag är idag. Hon påtalade t ex att det inte finns någon anledning att skjuta upp detta mer, att jag aldrig har haft så goda förutsättningar som nu för att börja plugga, och om jag inte gör det nu kommer det kanske aldrig att ske.

Hon hade naturligtvis helt rätt, och jag är evigt tacksam för att hon var hård mot mig. Då återstod bara att hitta den perfekta utbildningen, för att kunna jobba målfokuserat med några återstående hinder. Dagen därpå öppnade jag dörren till KTH och övervägde för första gången på nästan tio år möjligheten att plugga någon utbildning där, vilket tidigare hade känts helt otänkbart.

Det var då jag hittade högskoleingenjörsutbildningarna, och framför allt den med inriktningen Elektronik och Datorteknik. Plötsligt föll allt på plats, och på tio sekunder hade jag bestämt mig för att det här skulle bli mitt nya liv. Tre års studier kändes fullt överkomligt även om jag tidigare hade känt att två år var max. Jag började genast se möjligheter istället för hinder, och beskrivningen av utbildningen var allt jag kunde drömma om.

Den sammanfattade många av mina intressen på senare år, i kombination med saker jag har funderat över hela livet. En kombination av analogt och digitalt, elektronik, hårdvara, mjukvara. Dessutom skulle jag då få chans att lära mig programmera ordentligt, något som jag tidigare har sett som något mycket svårt.

Här började min vän David spela en stor och viktig roll, och han blev mycket glad över mitt förslag till utbildning, och han gjorde allt för att uppmuntra mig. Han har varit, och är fortfarande regelbundet ett ovärderligt stöd när det gäller att diskutera programmering, elektronik, utbildning och yrkeslivet.

Hinder 2

Det fanns dock fortfarande flera mindre och ett större hinder att ta tag i innan det fanns någon möjlighet att plugga, men nu när jag hade hittat en perfekt utbildning och ett riktigt karriärsval så fann jag stor motivation till att lösa problemen.

Saken var nämligen den att när jag hoppade av plugget 2004 så hade jag nyttjat studiemedel från CSN för flera månader då jag inte tog några poäng över huvud taget, vilket jag alltid har varit smärtsamt medveten om. Jag visste att den dag jag skulle börja plugga igen, skulle jag inte vara berättigad studiemedel, åtminstone inte på några månader.

Jag har aldrig någonsin inställningen att "det löser sig" numera, för det är inte så livet fungerar. Däremot har jag inställningen att "det går att lösa", men ska man lösa problem kräver det ansvar och arbete då ingenting löser sig automatiskt.

Det första och kanske viktigaste problemet att lösa var således att ta reda på hur många poäng som fattades innan jag skulle vara berättigad studiemedel. Annars skulle jag inte ha någon inkomst, varför det naturligtvis skulle vara omöjligt att sluta jobba och börja plugga.

Detta visade sig vara oväntat besvärligt, och CSN tycktes inte kunna ge något definitivt svar på antalet poäng som saknades. Efter några mail utan vettiga svar samt två telefonsamtal lyckades jag få fram ett något osäkert svar att det rörde sig om strax under 30 poäng.

Varför detta skulle vara svårt att svara på exakt förstår jag inte, men nu visste jag åtminstone att jag skulle behöva vara beredd på att plugga en termin utan studiemedel, och dessutom inte missa något av dessa första 30 poäng. Detta fick högsta prioritet då det skulle bli en förutsättning för att kunna plugga över huvud taget.

Då kunde jag genast ta tag i övriga hinder, och kontakta rätt personer på mitt jobb angående tjänstledighet i kombination med deltidsarbete. Detta visade sig gå oväntat enkelt, och snart hade jag ansökt om att ta tjänstledigt från min heltidstjänst och istället jobba deltid från och med hösten 2014.

Min plan var att under ca ett halvårs tid spara tillräckligt med pengar för att kunna överleva endast på deltidsarbete under studierna. Att jobba deltid i tunnelbanan är nog ett av de bästa jobben man kan ha som studerande, då man bara jobbar på helgerna, det är bra betalt, man har ofta tid att plugga på jobbet, plus att man får SL-kortet kraftigt subventionerat.

Utöver det insåg jag snart att jag skulle behöva köpa en kompetent och kraftfull bärbar dator, varför priset för denna även togs med i beräkningarna. Nu hade jag nästan ett år på mig att planera och förbereda mig, vilket passade mitt målfokuserade jag utmärkt.

Jag tittade över alla mina abonnemang och utgifter, och såg till att dra ner på varje möjlig krona. Trots min stora aversion mot fackföreningar gick jag med i Ingenjörernas fackförbund som studentmedlem, vilket gav mig billigare A-kassa och "gratis" försäkringar. Jag bytte äntligen bort Tele2 mot Hallon, vilket är en förträfflig mobiloperatör som varken har bindningstid eller uppsägningstid.

Jag såg till att ta del av diverse studentrabatter, och jag sade upp TV-abonnemanget. Numera går det ändå att streama allt som är värt att se, och jag förstår inte varför jag inte gjorde detta för flera år sedan. Mitt noggranna arbete med mina budgetar (som jag tydligen har ägnat mig åt i 84 månader; de är numrerade) gjorde att det var enkelt och roligt att planera och skaffa stenkoll på ekonomin, och se att det visst fanns goda förutsättningar för studier tack vare all planering.

Alla hinder med banklånet, CSN-synderna och mitt arbete gjorde att studier under lång tid kändes som ett väldigt jobbigt projekt, och något som jag inte skulle orka ta tag i förrän jag verkligen hade ett klart mål. Steg för steg började jag arbeta för att skapa förutsättningarna, och till sist hittade jag även den sista pusselbiten, själva drömutbildningen. Då var det bara att kämpa mot målet.

När saker löser sig 

Till sist fanns det inte något mer jag kunde göra för att förbereda mig, bara vänta. Alla ansökningar var inne, jag hade fått antagningsbesked, alla datum var satta. Nu visade det sig också att jag hade en stor portion tur med jobbet, då jag lyckades landa en helt perfekt deltidstjänst från och med hösten 2014.

Jag sökte en tjänst som passar mig perfekt, och som skulle göra jobbet betydligt skönare än det någonsin hade varit förr. Under alla mina år i tunnelbanan jobbade jag på olika tider och olika platser varje dag, med mycket liten regelbundenhet. Med tre dagars varsel fick jag veta var, när och hur jag skulle jobba, vilket blev ohyggligt tärande med tiden. Det enda jag visste var att jag kunde börja mellan kl 5 och kl 9 och sluta mellan 13 och 18.

Med den nya tjänsten började jag plötsligt samma tid varje arbetsdag (sex helger i månaden), på samma plats. Dessutom skulle jag börja arbeta vid den stationen där jag bor, vilket gör situationen ohyggligt mycket mer behaglig. Att börja jobba kl 5:50 fem minuter från hemmet är verkligen helt perfekt. Att börja jobba kl 5:15 på andra sidan stan och kliva upp kl 3 för att ta två olika nattbussar är mindre njutbart. Tro mig.

Som om inte det vore nog genomförde företaget ännu fler omfattande, och bedrövliga förändringar för alla som jobbar heltid i tunnelbanan, precis efter det att jag började jobba deltid. Om jag hade stannat kvar som heltidare med dessa arbetsförhållanden vet jag inte vad jag hade gjort. Förmodligen hade jag omgående sökt en utbildning och sedan hatat mitt jobb varje dag under ett år, tills dess att jag kunde ta mig därifrån.

Lyckligtvis påverkar detta inte mig som deltidare alls, och det är över huvud taget mycket enklare att ha total distans till jobbet, och fokusera helt på skolan medan jobbet bara är något jag gör på helgerna.

Min enda oro när jag väl började skolan var nu CSN. Jag sökte studiemedel och CSN gjorde en studieprövning, och kom fram till att jag saknade 27,3 poäng för att bli berättigad några pengar. Det var som tur var precis enligt mina förväntningar, så nu gällde det bara att klara av alla de fyra kurserna den första terminen.

Med hårt arbete lyckades till slut detta, och i februari var de gamla synderna betalda. Jag såg till att de sparade pengarna räckte tillsammans med deltidslönen, och nu kan jag istället spara de pengar som blir över och ha goda marginaler för ekonomin även framöver.

Slutsatsen för mig blir således att få framsteg kommer gratis, men även att de flesta problemen går att lösa. Även problem som känns stora eller rentav omöjliga går att lösa, med stor beslutsamhet och hårt arbete. Det har redan visat sig flera gånger i skolan när jag har ställts inför problem som verkar alldeles för svåra, att de går att klara av.

Jag har insett att programmering inte alls är omöjligt för mig, något som David har påtalat många gånger genom åren, och nu har jag bevis för att även jag klarar av detta. Jag har lärt mig om många saker om elektronik och annat som jag har funderat över i många år, saker som jag aldrig trodde att jag skulle få möjlighet att lära mig.

Min besatthet av planering och målfokusering har lett till ett väldigt starkt kontrollbehov som ibland kan vara ett hinder som gör att jag har svårt att släppa vissa problem för stunden, och som kan göra det svårt att kompromissa med människor i min närhet. Detta är dock någonting som jag är väldigt medveten om, och på det stora hela är kontrollbehovet något som hjälper mig väldigt mycket.

Om jag ställs inför ett problem numera så ska det lösas, på ett eller annat sätt. Om inte problemet går att lösa, så jobbar jag med problemet tills det är löst. Som jag skrev högst upp i inlägget:

- Bestäm dig
- Gör en plan
- Genomför planen