Norrländsk parodi

Jag tillbringade denna helg i Lögdeå, en liten by några mil utanför Umeå, hos min vän Ricky. Det här är historien om hur besvärligt det kan vara att ta sig till flygplatsen en söndag utan egen bil.

Låt mig börja med att säga att jag hatar att stressa. Det är bland det värsta jag vet, och därför undviker jag det så gott det går. Uttryck som "det löser sig" existerar inte i min vokabulär, helt enkelt eftersom det inte funkar så.

Saker och ting löser sig nämligen om och endast om jag ser till att de löser sig - medelst planering och genom att förutse eventuella risker, inte annars. Genom att göra ingenting löser sig heller ingenting. Utöver detta så har jag ett väldigt starkt kontrollbehov, viss OCD och lite tvångstankar. Jag tror inte att det är något extremt, men om jag inte känner att jag har koll på läget upplever jag starkt obehag, och detta gäller särskilt vid planering av resor. Detta löses enklast genom att planera resorna. Inga problem.

Jag vill även poängtera att ingen skugga ska falla över Ricky, som gjorde ett förträffligt jobb med att hjälpa till att planera och kolla upp resvägar och alternativ, och dessutom i god tid. Det började så här:

Mitt flyg skulle avgå från Umeå kl 10:55 idag söndag, och vi började kolla upp vettiga resvägar till flyget. Först skulle jag behöva ta mig från Lögdeå till Nordmaling, därifrån till Umeå, och därifrån till flygplatsen. Räkna sedan in tid för byten och att jag inte känner till trakten, och det visade sig att jag skulle behöva ta mig till Nordmalings Resecentrum för att hoppa på en buss kl 08:30.

På lördagskvällen ringde Ricky till byns taxibolag och frågade om det redan då gick att beställa en taxi runt kl 8:00 för att säkerställa att jag skulle hinna med bussen. Mannen trodde att det skulle gå bra men kunde inte lova någonting då det endast fanns en taxibil tillgänglig, och t ex sjuktransporter och åldringar skulle ha förtur.

Det lät ju visserligen rimligt, men jag behöver ett säkrare kort än så, och därför frågade vi Rickys vänner Erik och Emelie om de kunde tänka sig att köra mig till stationen om taxin skulle utebli. Inga problem, och vi hade därmed en plan B.

Taxigubben informerade oss om att deras växel öppnar kl 8:00 och att vi skulle återkomma då, på söndagen. Redan här började jag bli stressad, då jag inte var särskilt sugen på att endast ha totalt 30 minuter på mig från det att vi kunde få ett klart besked om taxin till dess att jag måste sitta på bussen.

Nåväl, kl 08:00 på söndagen ringde Ricky tillbaka och visst fanns det en ledig taxi. Jag blev dock lite fundersam när jag hörde Ricky förklara en vägbeskrivning för chauffören (som även skötte växeln). Hur kunde byns enda taxi inte ha stenkoll på gatorna i byn, eller åtminstone GPS?

"Ja, det är det gula huset nära E4:an. Ja.. jo precis.. det är det ja."

Här hade alltså taxichauffören börjat småprata med Ricky och frågat om han bodde i "Wikmans gamla kåk." Själv tyckte jag att ett bättre sätt för taxichauffören att fördriva tiden vore att köra sin taxi fort som fan ut till huset så att jag hade en chans att hinna med min buss.

Han sa att han skulle komma på 10-15 minuter, och sa att det inte var några problem att hinna till Resecentrum innan kl 08:30. Ricky uppskattade restiden till 5-7 minuter, och jag var måttligt missnöjd över att jag skulle ha max 5-10 minuter tillgodo när jag väl kom fram.

"Någon slags ansvarskänsla för sitt jobb lär han väl ha, tänker jag?" sa Ricky. Mmm, tjena.

Jag klädde på mig och gick ut och ställde mig vid vägen, och taxin kom som utlovat - inga problem! Hurra tänkte jag, nu skulle det ordna sig. Han höll inte på med en massa meningslöst kallprat vilket jag uppskattade, men det är också den enda komplimangen jag tänker ge honom.

När vi hade stannat utanför Resecentrum halade jag fram mitt MasterCard, varpå taxigubben plockar upp sin kortterminal och säger:

"Ja.. kortterminalen är ju ur funktion just nu", på en outhärdligt långsam norrländska.

Jag hajade till, var det här ett skämt eller?

"Eh.. jaha? Ja, jag har inga kontanter", svarade jag.

"Jaha.. Men du, du kanske kan ta ut pengar på Statoil där borta? Om du köper någonting annat samtidigt."

Jag har nästan svårt att beskriva med ord hur förvånad jag blev över hans förslag. Var det här hans förslag på en lösning? Att jag kanske kan ta ut pengar på Statoil? Ett rimligt svar från mig hade varit:

"Är du alldeles från vettet? Kör du taxi utan en fungerande kortterminal? Jag har för i helvete inte begagnat mig av kontanter sen jag blev könsmogen! Du kanske ska sluta leva på 80-talet? Har du ingen hjärna? I Stockholm kan man betala hemlösa med kort när man köper tidningar av dem. Det här är ett osvikligt bevis på att dom är oändligt mycket mer kompetenta än du är, din värdelösa sopa."

Men OK, så svarade jag inte. Istället stammade jag fram att min buss går om ca 5-7 minuter, och att jag ska med ett flyg. Dvs ungefär lika lång tid som ett genomsnittligt svenskt samlag enligt Expressen, men ganska mycket drygare. Ni förstår, jag jobbar också med kundservice och får ofta ta hand om stressade, arga och ibland helt orimliga kunder. Det hjälper aldrig att skälla på personalen, man får ta det lugnt om man vill ha hjälp. Förstår dock om vissa kunder är väldigt irriterade, men jag har i min yrkesroll aldrig någonsin ställt till med en lika orimlig situation som den här clownen.

Nu var det som att leva i en parodi, en norrländsk sketch på TV. Ni vet karikatyren av en långsam norrlänning som talar långsamt, som aldrig blir upprörd. Lägg sen till karikatyren av den stressade och otrevliga Stockholmaren som inte visar någon förståelse. Precis så var det.

"Jo, men nog tror jag väl att du hinner det. Prova inne på Statoil, där kanske man kan ta ut pengar."

"Okej, men då kanske du ska köra till Statoil också och inte stå stilla här? Som sagt, jag har väldigt bråttom."

"Jo, visst..", svarade  han och körde iväg mot Statoil.

Jag sprang in utan att säga ett ord till honom och möttes av ytterligare två vansinnigt långsamma norrlänningar - tjejen i kassan samt hennes kund. De här personerna hade dock naturligtvis ingen skyldighet att skynda sig för min skull, men stressen ökade påtagligt.

Till slut hade killen handlat färdigt och jag frågade kvickt om det gick bra att ta ut pengar om jag handlade något skit samtidigt.

"Jo, visst kan du få göra det.. men jag har som ont om växel. Jag har inga hundralappar eller femtiolappar så du vet. Men du kan få ta ut en femhundring."

"Vad som helst", sa jag och slet åt mig en jävla dubbelnougat som jag inte ville ha, eftersom det var det första jag såg. Sen fick jag min femhundring och sprang ut till taxichauffören. Jag såg framför mig hur han inte skulle ha växel (resan kostade 171 kr) och började förbereda mig på en diskussion. Det fanns absolut ingen möjlighet över huvud taget i hela världen att jag skulle gå med på att t ex betala 200 kr och bjussa honom på 29 kr i dricks.

Lyckligtvis hade han gott om växel, som han räknade upp och lämnade över. Jag sa varken tack eller hej då, slet åt mig pengarna och sprang in på busstationen. Jag hann med bussen och allt ordnade sig.

Det är inte det att jag inte förstår att utrustning kan strula eller gå sönder. Vad jag inte förstår är varför han inte berättade det här i god tid, t ex över telefon, när han både var medveten om att jag hade en viktig tid att passa och att utrustningen var ur funktion. Hör det inte lite till hans jobb att se till att folk kan ta sig från en plats till en annan, och ibland kanske rentav inom en viss utsatt tid?

Jag tänker i mitt stilla sinne och i min oändliga dumhet, att om det finns någon yrkesgrupp som någonsin under karriären har träffat på en stressad person med snäva tidsmarginaler, så är det möjligen en taxichaufför. Å andra sidan har 99,999% av alla boende i denna kommun körkort utom senila och/eller sjuka pensionärer, varför det nog sällan föreligger anledning för chauffören att stressa eftersom resenären då sannolikt avlider. Vilket bara leder till en massa tråkigt pappersarbete. Så ja, i efterhand förefaller allt ganska rimligt ändå med detta i åtanke.

Vad kostade då hela kalaset?

Taxiresa, 5 minuter: 171 kr
Dubbelnougat: 14 kr
Bussresa, 70 minuter: 83 kr
Flygbuss, 15 minuter: 45 kr

Totalt: 313 kr

Att jämföra med:

Arlanda Express, 20 minuter: 260 kr

Nä, det kanske inte är en rättvis jämförelse men det skiter väl jag i. Här är en bild på min dubbelnougat från bussen:

Lägg märke till hörlurarna

Smashing Pumpkins är ett band som jag har lyssnat på till och från i 20 år, med betoning på till och från. Det kan gå åratal mellan gångerna, men jag kommer alltid tillbaka. För ett bar dagar sedan halkade jag in på musikvideon till The End Is The Beginning Is The End och fick efter detta ett otroligt sug efter att lyssna på några av de gamla plattorna.

Det här glömdes bort, men idag kl 6:10 kom jag på det igen. Jag tittade på klockan, OK, jag skulle gå till tunnelbana om tio minuter. Vilka möjligheter fanns att få lyssna på Smashing Pumpkins på väg till jobbet? Och varför kommer jag alltid på såna här saker precis innan jag måste sticka? Det gör bara att jag får en ännu större lust att lösa situationen och få som jag vill.

Så jag lyckades faktiskt hinna ordna skivorna och petade in dem i mobilen och lämnade mitt hem, mycket glad i hågen och belåten över min egen förträfflighet. Jag funderade och köade lite, och mest av allt såg jag fram emot att höra Ava Adore, som jag inte har hört på jättelänge.

Wow, vad jag längtade. Alltså, jag vill verkligen betona hur mycket jag längtade. Du vet kanske hur det känns? "Dra åt helvete, DEN låten har jag inte hört på så länge. Det finns ingenting just nu som är viktigare än att jag får höra den!"

Lagom till dess att jag kom ner till perrongen drog låten igång, och varje litet ljud satt i ryggmärgen. De första digitala trummorna, de sedan smakfullt distade trummorna som ger en industri-feeling innan den monotont pumpande basen kommer in, Billy Corgans gnälliga röst.. helt otroligt. Det är extremt trevligt när man kan varenda detalj i en låt och bara väntar förväntansfullt. "Ah, nu kommer snart det där..!"

It's you that I adore, you'll always be my whore ... 

Jag stod precis och tänkte på hur Billy Corgan är så jävla snygg samt ett föredöme för oss alla som rakar skallen, och om jag möjligen skulle kunna bära upp att vara utklädd till honom på en maskerad, med värdighet. Tja, jag har ju lite spetsiga öron ..

"Tjena Johan!"

.. det var som att bli brutalt väckt ur en mycket trevlig dröm.

Innan jag går vidare måste jag säga något om hörlurar. För mig är det såhär, att en människas hörlurar säger en hel del om människan. Ju större hörlurar, desto mindre vill vederbörande bli störd. Det är inte så att jag köper stora, otympliga hörlurar för att jag ska se ball och snygg ut för tro mig, det gör jag inte. Det är helt enkelt priset man får betala (dyrt dessutom) för att

1, Stänga ute alla värdelösa och vidriga ljud som verkligheten bjuder på dagligen
2, Få bra ljud till musiken

Kort sagt, jag har på mig skiten för att jag bryr mig om min musik. Ändå är det verkligen slående hur ofta jag blir avbruten och stoppad av människor som frågar efter vägen eller annat, eller bara vill småprata om ingenting.

Jag kanske lever i en annan värld än alla andra, men i min värld stoppar man inte en människa med stora hörlurar om detta inte är en nära vän, eller om det inte finns någon annan att fråga. Då skulle jag ha full förståelse för att man vill störa, absolut. Det är klart att man ska kunna fråga sina medmänniskor eller medresenärer om t ex kollektivtrafiken.

Men om det finns 10-20 andra att fråga, varför i hela världen siktar man likt en målsökande missil in sig på mig, som går insjunken i min egen värld, med stora hörlurar på? Jag kan inte begripa. Är det min kundserviceaura som lyser starkare än tusen solar?

Skit samma.

Jag vände mig om och fick se en gammal bekant, som jag aldrig har tyckt om. Han är irriterande, korkad, passivt aggressiv och bara allmänt jävligt konstig. Tyvärr bor han även i närheten av mig, så ibland springer jag på honom vid tunnelbanan.

Det är inget konstigt med att heja på en gammal bekant, men om man inte har något viktigt att säga eller är nära vänner, så måste man inte stanna för att prata. Jag lovar, man måste verkligen inte. Det går jättebra att nicka artigt eller vinka, bara säga "tja" och gå förbi.

Är inte det artigare än att tvinga personen till ett krystat och ointressant samtal under en olidlig tunnelbaneresa? Är det bara jag som tänker såhär? I synnerhet om den här gamla bekantingen har stora hörlurar på sig. Förekommer aldrig tanken att det här kanske är någon som vill vara ifred kl 6:30 och softa med sin musik, och inte prata om ingenting?

Jag blev tvungen att pausa Ava Adore och irritationen spred sig omgående, och jag kände hur pulsen ökade. I vanliga fall är jag en väldigt lugn och sansad person, men ibland kan jag bli otroligt irriterad om jag har sett fram emot något, är inställd på att göra detta, och jag blir avbruten utan goda skäl. Särskilt om jag inte känner att jag kan styra över det hela själv.

Helst hade jag velat säga:

"Håll käften, jag vill lyssna på musik nu. Din existens är otroligt, otroligt mycket mindre värd för mig än att få lyssna på en låt i 7 minuter. Stick. Jag vill inte höra på hur du inte kan uttala titeln på TV-spelet Just Cause utan istället säger Just in case, som om du vore hjärnskadad. Stick, eller försvinn, det är dina alternativ."

.. men istället försökte jag att inte hyperventilera och följde med fanskapet ut på perrongen och lyssnade på det bedrövliga ljudet av hans röst. Vi klev på tåget, och även om vi bara åkte i 5-6 minuter tillsammans, var irritationen enorm.

Till slut hoppade han av, och känslan av lättnad spred sig.

Play

Moment 22

Moment 22: att köpa hantlar och skivstång (totalt 50 kg) för att bli lite starkare, men vara för svag för att forsla hem skiten i kollektivtrafiken. Händelseförloppet gick till som följer:

1, Glad i hågen köper jag detta kit i Kungens Kurva 

2, Min medtagna pirra pajar efter 20 meter. Som tur var hade väskan med vikterna hjul. Pirran dumpas i en buske.

3, 50 kg visar sig vara mycket, mycket tungt för min förgubbade pojkkropp 

4, Jag hittar en övergiven kundvagn som jag snor, och lägger väskan i det nedre uterummet 

5, Jag lyckas utan problem skjuta vagnen till busshållplatsen. Kundvagnen dumpas ogenerat vid en rabatt. 

6, Jag lyckas utan problem åka buss och tunnelbana hem till Örnsberg. 

7, Jag har inte ätit någon lunch och är skakis. Köper en Snickers Hazelnut på Pressbyrån. Gott. 

8, Efter 10 meter lossnar ett av hjulen från väskan på grund av den frapperande mängd grus som täcker marken. Döda mig, nu. 

9, Jag lyckas släpa väskan en hyfsat lång bit, men jag får stanna var tionde meter för att sätta fast hjulet igen. 

10, Den sista uppförsbacken känns oändligt lång. Funderar på att ringa en taxi för att åka 50 meter. 

11, Jordklotets bästa gubbe stannar med sin bil och erbjuder skjuts. Jag accepterar snabbare än han hinner säga "protes". 

12, Skrev detta på Facebook

Star Wars: The Force Awakens

Behöver jag nämna att det här inlägget kommer att innehålla spoilers? För säkerhets skull:

Detta inlägg kommer att innehålla några spoilers. Läs inte vidare om du inte har sett filmen.

Först lite om min relation till Star Wars. Om du bara vill läsa vad jag faktiskt tycker om den nya filmen, scrolla ner till poängen långt ner!

När jag var liten sa vi aldrig Star Wars, då sa vi Stjärnornas Krig. Själv upplevde jag oftast detta oöverträffade kulturfenomen hemma hos kompisar, och från början handlade det mest om ganska fräcka leksaker. Min kompis Björn hade en stor modell av Millennium Falcon, och jag förstod inte riktigt vad den skulle vara bra för. Jag undrar vad den skulle vara värd idag, om den fortfarande finns kvar.

Leksakerna fanns lite överallt, och Stjärnornas Krig var fortfarande en grej. Jag såg första filmen med samma titel, men var lite för liten för att uppskatta den på något djupare plan. Däremot verkar det vara svårt för barn att inte tycka om denna trevliga rymdsaga, och det gjorde jag också.

Ögonblicket då jag insåg filmernas storhet och de verkligen började göra intryck på mig, var när jag såg The Empire Strikes Back på TV för första gången. Om jag inte minns fel så visades alla tre filmerna under en helg, och jag hade blivit tillräckligt gammal för att kunna uppskatta även den andra filmen, som ju är betydligt mörkare och ganska lugn i sitt tempo.

På något surrealistiskt sätt hade jag ännu inte fått filmens stora plot twist förstörd, och när Darth Vader avslöjade att det minsann är han som är Luke Skywalkers pappa kunde jag inte tro att det var sant. Jag blev så otroligt illa berörd, och det knöt sig i magen när jag tänkte på hur Luke måste känna sig. Vader, som var så ond, så ful och så vidrig. Man kan säga att Mark Hamills skådespeleri i den scenen övertygade mig på precis det sättet som ingen skådespelare lyckades med för en enda sekund i de tre bedrövliga prequel-filmerna.

Det var då som filmerna etablerade något slags känslomässigt band till mig, och det är det som är själva poängen. Somliga ser det här som barnfilmer, som rymdfilmer, som sagor - och det är ju inte helt fel, men de är så mycket mer än så. Filmerna har skapat en realistisk och trovärdig värld, trots att den är full av konstiga rymdvarelser och alla möjliga orimliga saker, men det funkar.

Man bryr sig om den här världen och alla karaktärer i den, och för mig är det omöjligt att inte känna med dem. Det är också mycket därför som det är så förbannat jävla frånstötande att George Lucas har haft mage att förstöra originalfilmerna med sina "digitala förbättringar", nya scener och annat i och med Special Edition-versionerna av filmerna.

Jag orkar inte gå in alltför djupt på det här ämnet då det har tömts ut ett otal gånger på Internet, men låt mig nämna att jag nyligen insåg att det finns otroligt många som aldrig har sett Star Wars i originalskick. Numera går dessa versioner inte att få tag på, och den nya Blu-ray-utgåvan innehåller de förstörda versionerna. Alla nutida DVD-utgåvor innehåller samma versioner, och den enda gången originalen har släppts på DVD hamnade de som kuriosa på en bonusskiva, och denna utgåva säljs för uppåt tusenlappen per film på eBay.

Det finns nästan inget lagligt sätt att se originalversionerna, och det är så fruktansvärt sorgligt. Överraskningen med Jabba the Hut avslöjas redan i första filmen, nästan varje scen är fylld av en massa vidriga datoranimationer och mycket av det ursprungliga spektakulära hantverket är ersatt med generisk smörja. Många av de charmiga sakerna som fick oss att älska Star Wars från början försvann, och många klassiska scener är ändrade så att känslan i filmerna är annorlunda.

Episode I - III tänker jag inte nämna, då de inte existerar för mig. De ingår inte i serien, och de ska inte få förstöra minnet av filmernas unika arv.

Så, när jag väl hade sett The Empire Strikes Back och bandet hade etablerats så släppte det aldrig. Jag vet inte hur många gånger jag har sett denna trilogi, och varje gång jag ser filmerna hittar jag något nytt som jag inte har tänkt på förut, eller som jag bara har glömt bort. Det är filmer som går att älska både som barn, som ungdom och som vuxen, på olika nivåer.

En enkel och stabil grundhistoria att vila på, inga onödigt invecklade intriger, en trovärdig värld, älskvärda och minnesvärda karaktärer att relatera till eller avsky samt känsla för detaljer - det är allt som behövs. Nästan varje scen är minnesvärd och skulle kunna ligga till grund för en diskussion, och specialeffekterna är häpnadsväckande spektakulära, och det är en fröjd att bara sitta och fundera på hur de kan ha gjort för att få till de olika scenerna. Vilket jävla hantverk.

Nästan till poängen: inför The Force Awakens

De som känner mig vet att jag inte alltid är direkt hundraprocentigt positiv och mottaglig för t ex nya filmer. Vissa har till och med gått så långt som att kalla mig för gubbe. När George Lucas sålde Lucasfilm, inklusive Star Wars till Disney, reagerade jag med en axelryckning. Flera av mina vänner blev genast exalterade och började få förhoppningar om de utannonserade filmerna.

Från första sekund så brydde jag mig absolut ingenting. Visst, eftersom den värdelösa jävla idioten George Lucas inte skulle vara inblandad så fanns ju ingen risk att filmerna skulle bli sämre än Episode I-III åtminstone, men samtidigt kände jag att det inte fanns något som helst behov av fler Star Wars-filmer. Absolut ingenting positivt relaterat till Star Wars har gjorts efter 1983, så varför slösa tid på tre, kanske mediokra, nya filmer? Om de inte når upp till kvaliteten hos originalfilmerna, så varför bry sig?

Så började det komma information, och till sist en trailer. Trailern var minst sagt underväldigande, och det fanns ärligt talat ingenting i den som sa mig någonting alls, eller som fick mig intresserad. Hela världen tycktes explodera av glädje och spekulationerna haglade, men jag kunde inte bry mig mindre.

Jag vill poängtera att min brist på reaktion inte var för att jag var negativt inställd från början; ingen hade varit gladare än jag om jag hade känt någon slags pepp inför den här filmen, jag tyckte bara att trailern var helt intetsägande. Hela Internet peppade inför filmen, och folk förbokade biljetter.

Själv tyckte jag att det var märkligt, tänkte folk på allvar att det här skulle bli en så bra film? Längtar de så mycket? Har de verkligen förhoppningar om att det här ska bli en äkta Star Wars-film och inte något trams? Trots allt har folk en tendens att peppa inför precis allt som är relaterat till Star Wars, oavsett. Regissören J.J. Abrams ger jag inte mycket för heller, då det enda jag har sett av honom som har varit bra är första säsongen av Lost. Sen har han gjort ett gäng filmer som har varit allt mellan usla och mediokra, i min mening.

Så ja, all hype gjorde mig mindre intresserad av att se filmen - eller snarare ännu mer likgiltig, om det går att säga så. Det fanns varken någonting som talade för, eller emot filmen över huvud taget. Sen började recensionerna välla in, och många var väldigt positiva. Vänner och bekanta intygade att filmen var jättebra, men jag var otroligt skeptisk.

När det gäller film litar jag bara på mitt eget omdöme, för folk brukar nästan alltid tycka en massa dumheter. Till sist gick Sara och såg filmen på bio (ensam), och när hon kom hem helt lyrisk och sa att "du kommer att gilla filmen" var första gången som jag verkligen övervägde att se den på bio.

Min tanke var att se den senare när den oundvikliga Blu-ray-versionen kommer ut, men idag är det otroligt farligt att vänta med sådana saker. Internet har en vidrig tendens att spoila saker som andra tycker är viktiga, och det är något jag verkligen hatar.

Allt från Harry Potter-böcker till nästa avsnitt av Game of Thrones diskuteras överallt, och viktig handling avslöjas avsiktligt eller oavsiktligt på Facebook, Instagram, forum och annorstädes. Utöver ärliga misstag eller oaktsamhet, så finns det även gott om troll som älskar att förstöra för andra, och som har som mål att spoila såna här saker. Jag har själv blivit utsatt för det, då jag fick den rafflande upplösningen i storyn av ett spel avslöjad på en sida med användarrecensioner av just detta spel.

Man kan tycka att det här är någonting trivialt, men jag tar det på största allvar. Saker som jag inte bryr mig om kanske är otroligt viktigt för någon annan, och att få få en spännande överraskning förstörd kan vara förkrossande.

När jag började höra talas om olika spännande twister i Star Wars bestämde jag mig ändå för att se den på bio och få det överstökat istället för att vänta på att se den hemma. Oavsett om jag bryr mig nämnvärt eller inte så vill jag inte få något spoilat, någonsin. Mina förväntningar var fortfarande obefintliga, så jag gick in biosalongen som ett blankt papper, tillsammans med Sara som gärna ville se filmen en gång till.

Poängen: Vad jag faktiskt tyckte om filmen

Oftast när jag ser på film så ligger mina förväntningar mycket lågt, och det finns många saker som filmen måste göra för att övertyga mig. Samtidigt som jag fokuserar på filmens helhet så smular jag sönder den i detaljer och ifrågasätter precis allt från dialog till skådespeleri, miljöer, om handlingar och konversationer känns trovärdiga, och så vidare.

Sen är det lite som en kurva som kan vara horisontell, peka uppåt, eller peka nedåt. Om någon säger något obegripligt, eller det förekommer en massa saker som inte känns trovärdiga pekar kurvan brant nedåt, och jag börjar tycka illa om filmen. Om filmen däremot gör allting rätt och lyckas vara spännande och engagerande, så kan jag glömma bort det här eller till och med sitta och tänka positiva tankar! "Ja, det här känns rimligt. Så hade en verklig person reagerat i den här situationen."

Försiktigt började jag bocka av positiva saker med filmen, en efter en. Va, miljöerna ser ju trovärdiga ut, och ibland är de riktigt häpnadsväckande! Va, filmen utgörs ju av riktiga skådespelare som både kan visa och förmedla känslor som gör att jag som tittare upplever något! Va, filmen har ju karaktärer som går att relatera till och som känns genomtänkta på många sätt! Va, filmen är spännande och levererar nerv som gör att jag känner saker! Va, filmen återknyter till de gamla filmerna på ett smakfullt och intelligent sätt! Va, alla scener är inte filmade mot en greenscreen eller fylld av endast datoranimerade varelser i hundratal som fyller skärmen och viftar med armarna som ungar med ADHD för att göra filmen mer "spännande"!

Sen fick jag återse gamla karaktärer, miljöer och andra inslag, vilket jag var väldigt skeptisk till innan jag såg filmen. Jag befarade att filmen mest skulle bygga på löjliga referenser, inte ha någonting eget att komma med och förlita sig alldeles för mycket på stofiler som Harrison Ford och Carrie Fisher.

Men faktum är att jag snabbt insåg att filmen inte var bra på grund av att jag fick återse gamla kära karaktärer som Han Solo, Leia och Chewbacca, utan filmen var bra trots att jag fick återse dem. Alla fyllde en funktion i filmen, och det bästa med filmen var de nya karaktärerna och historierna runtomkring dem. Samtidigt hade det varit omöjligt att berätta den här historien utan det gamla gänget.

Det hela genomfördes på ett rörande smakfullt och värdigt sätt, och när Han Solo mördades av sin egen son kändes det helt rätt. Det var sorgligt, men ganska väntat, och det skapade ett intressant djup hos Kylo Ren som det ska bli väldigt intressant att få veta mera om i kommande filmer. Han Solo har gjort sitt i Star Wars, och han stannade inte kvar på kaffe för länge tills man blev trött på honom. Nu lämnar han plats åt andra nya och gamla karaktärer som kan få ta plats i historien.

En av de saker jag tyckte om mest med filmen var att Chewbacca fick en större roll än tidigare, och jag gissar att vi kommer att få se ännu mer av honom sen när han inte står i skuggan av Han Solo. Först fick Finn vårda Chewbacca i Millennium Falcon, sen fick Chewbacca vårda honom. Det var väldigt fint, och jag tror att deras vänskap kommer att utvecklas genom detta.

Så, en stund in i filmen började jag inse att det här är bra på riktigt, vilket var en ganska omtumlande upplevelse. Det var naturligtvis av självbevarelsedrift som jag inte hade brytt mig det minsta om den här filmen. Hur skulle den kunna bli bra, och mäta sig med de gamla mästerverken? Jag har lärt mig att det inte är någon idé att hoppas för mycket över vissa saker, eftersom det nästan alltid leder till besvikelser.

I synnerhet när det gäller saker som jag knöt an till känslomässigt i ung ålder, som t ex TV-spel (framför allt Sega), actionfilmer med Arnold Schwarzenegger, hårdrock och naturligtvis Star Wars. De här sakerna är några av få som kan penetrera mitt hjärta av sten och få mig att bry mig riktigt mycket. Samtidigt vill jag poängtera att jag har omvärderat många saker jag gillade förr, det är en ständigt pågående process. Vissa saker är bara bra i ett skimmer av nostalgi, andra håller för evigt.

Sammanfattningsvis har jag varken tid eller energi att slösa på saker som har potential att vara fantastiska, men bara är mediokra. Musik, spel, människor, film.

Därför har jag sällan några förväntningar på saker och det fungerar utmärkt, men i det här fallet är jag otroligt glad och stolt att erkänna att jag hade fel. Fullständigt, världsomvälvande hundraprocentigt fel. Min vän Ingemar älskade filmen, men hade den goda smaken att inte hypa den för mycket för mig, gissningsvis eftersom han vet hur jag funkar. Han sa att den var bra, och att jag borde se den, men inget mer än så. Hans och min smak är lite hit or miss, ibland överensstämmer den kusligt bra, och ibland kunde den inte vara mer olika, varför jag inte vågar lita på hans tips förbehållningslöst.

Mot slutet av filmen tänkte jag att alla hade rätt. Alla hade rätt och det var jag som hade haft fel, det här var inte bara en bra film, det var en bra Star Wars-film. Jag kunde inte tro att det var sant, nej alla hade haft fel - den var ännu bättre än de lät påskina.

Den sista scenen i filmen var den allra starkaste, och den som på ett symboliskt sätt gav mest genklang hos mig. Utan ett ord möts Reys och Lukes blickar, och skådespelarnas ansikten och ögon förmedlade under dessa få sekunder mer känsla och mening än samtliga timmar som prequel-trilogin lyckades (eller misslyckades) med att förmedla.

På samma sätt som Luke representerar en gammal försvunnen generation av Jedis och Rey representerar den nya, kommande generationen som återuppstår mot alla odds, symboliserar deras möte hur den gamla, döda Star Wars-sagan får en ny generation av filmer för oss att uppleva i nutid. Precis som Rey får stifta bekantskap med legenden som ingen trodde skulle återkomma, får vi som publik stifta bekantskap med nya, äkta Star Wars-filmer.

Den insikten blev nästan för mycket att ta in, och jag fick hålla andan för att inte bryta ihop redan inne på biosalongen. Utanför salongen däremot började jag, liksom många andra Star Wars-fans har gjort, att gråta hejdlöst, vilket var omtumlande och nästan surrealistiskt. Jag hade absolut inte tänkt mig att filmen skulle vara direkt dålig, men jag hade verkligen inga förväntningar på den.

När jag sedan insåg att filmen hade skapats av folk som verkligen bryr sig, folk som inte enbart är ute efter att tjäna massor av pengar (troligen eftersom det råkar vara så att man ändå tjänar massor av pengar om man inte bara gör en Star Wars-film, utan dessutom en bra sådan) utan vill skapa ett gediget hantverk med hjärta och hjärna, och att jag just hade upplevt genuin filmhistoria gick det inte att hålla tillbaka.

Visst, det fanns självklart små och stora saker i filmen som störde mig också, allt var inte perfekt. Men det är själva poängen, att om tillräckligt mycket är tillräckligt bra, måste inte allting vara perfekt. Se bara på de gamla filmerna, där det finns en hel del saker att anmärka på och ifrågasätta. För mig känns det dock bara småaktigt att ens ta upp några exempel, och det faktum att jag är fylld av massor av frågor som jag vill ha besvarade, av minnesvärda scener att tänka tillbaka på och diskutera med vänner, överskuggar alla obetydliga klagomål jag kan tänkas ha.

För mig är detta en historisk film, och det var en historisk upplevelse. Sen kanske du och andra tycker annorlunda, eller att jag överdriver.

Gör väl inget, skiter man väl i.

NESRGB - modding the NES to output RGB video

Don't worry, it's only 3.5% alcohol - perfect for soldering!

The NES/Famicom is available in a number of variants, and none of them can output RGB video. In the best case, it outputs composite video, and in the worst case, RF video. This has been bothering me for a while, since all of my other consoles output nice, clean RGB video to be enjoyed on my old CRT TV.

Luckily for me I live in Sweden, so RGB video has been widely available here via the EuroSCART connector since at least the 80's. I never knew this was a European thing until I started learning about different video signals some years ago, and my childhood hate for the SCART connector has since been turned to deep appreciation :)

One quite recent way of getting the NES to output RGB video is to order the NESRGB kit form the brilliant gentleman Tim Worthington in Australia, who created this incredible piece of hardware.

The kit can be ordered here for AU$99 + shipping, which for me amounted to a total of 800 SEK ≈ 94 US dollars for comparison.

http://etim.net.au/shop/shop.php

That's roughly what I paid for my top loading NES2 a few years ago. As it turns out, it's well worth the money! As an added bonus, it's also a really nice project to work with, and it provided excellent exercise in soldering/modding.

There are installation guides as Tim's website, but none of them specifically covers the top loading NES so I thought I'd write something about it. I'd like to point out though that I am not a professional in any way, nor have I any kind of education when it comes to soldering etc. I have been practicing a lot for some years though, and so far all of my modification projects have been successful.

There may be errors in my described methods, but I think this guide might be helpful for somewhat proficient amateurs similar to myself. If someone discover any grave error, please drop a comment.

Also, this is not a complete guide for each step of the process so you might wonder why I even write it in the first place. Well, when I did the mod I only wanted to document my work, not write an installation guide. This guide isn't better than Tim Worthington's guide, but there might be some differences that are good to know about. Maybe it's more a documentation on what I did, not what you should do.. :)

The images are available in a higher resolution, should you need it. Just open the image in a new tab or something, and you should be able to view the original image.

The first thing you need to do is to unscrew the four screws in the bottom to open the unit, and then unscrew the RF shielding and the two screws by the cartridge connector, to get access to the circuit board. I haven't got any pictures of this, but that should be self-explanatory.



This is what my unit looks like, and I've marked the PPU. This is the chip that needs to be removed by desoldering first of all.



I don't have a soldering iron with a built-in solder pump, so I removed the solder from these pins by heating up the solder with my iron, and then sucked away the liquid solder with a simple solder pump. It took about one hour and it was by far the most tedious task for this project. However, it shows that it's not too difficult to do, using cheap equipment.

You could probably use desoldering braid, but I found that to be far less efficient than just using the pump.



On this picture, the desoldering is close to done. Some pins were very easy to get free, and some were very difficult. When you've removed as much solder as possible from each pin, gently push the pin sideways with a flat-head screwdriver until you hear that the small amount of solder still holding the pin in place, breaks. If the pin starts to bend, or you need to apply too much force - keep suckin' or braidin' around the pin and try again. I felt I wanted to be very careful here not to break the pins.

This little neat tool is great for lifting chips without hurting them.






I started to lift the chip, only to notice that one leg in the corner was stuck. I tried and tried to remove all the solder but it felt close to impossible. Finally the leg broke in half, but that's OK. Fixing a broken leg or to actually turned out to be easy. I had done a composite video mod for this unit before, and for that I needed to cut the pin connected to +5V so that pin needed to be repaired anyway.

I guess I was lucky, because this leg also broke, very close to the top of the chip, leaving only a tiny spot to connect the new leg. So in total, I had to repair two pins. I put some solder on the broken connection to the chip and then attached a small piece of hard, straight wire. That turned out really well, and the chip got a pair of nice new legs.



Clean the holes from excess solder, making them nice and clean. Is should look something like this.



Insert the socket in place, make sure to align it correctly to make things easier (and consistent). Just look at the hole on the right side. Then insert the round pin strips into the socket. The kit includes two round pin strips and two square ones.



Place the adapter board on the socket and solder all of the pins in place. You can now remove the board from the socket. Then turn everything upside down and solder the socket in place. The next steps, on how to solder the square strips and the second socket to the NESRGB board, were not documented. These steps are carefully explained in Tim's guide here

http://etim.net.au/nesrgb/installation-famicomav/

These steps are identical for the AV Famicom and the top loading NES.



This is what my NESRGB board looked like with everything soldered in place, and the PPU placed in the socket. The broken, repaired pins are on the other side, but they fit well and made good contact.

Since the top loader outputs NTSC video, bridge jumper J5 with some solder, and then bridge jumper J3 for power. I have no interest in other palettes than the original (neutral) palette, so I bridged pin 3 to GND (see the picture above).

The top loader, as opposed to the AV Famicom, normally does not have the multi AV out port. There are many ways of solving this with different connectors and cables, but I really wanted to use original Nintendo AV port. I had a broken SNES laying around, so I desoldered the port and mutilated the back of my NES a little, to fit it as you shall see later. There are certainly better ways of doing this to make it look nice, but this is one way I guess.

Anyways, you want to wire everything up correctly for this to work with an official cable.



Looking at the port from above, with the pins pointing upwards, it looks like this. I only want the original mono audio without any modifications, so I bridged pin 11 to pin 12 first of all to provide the same audio to both of the channels.



Using coloured wires is simple, and helps tremendously. I used the following colours:

Red: red
Green: green
Blue: blue
Ground: brown
Sync: yellow
+5V: orange
Audio: white

It's worth mentioning that this configuration does not use composite video as a sync signal. You can use composite video, but that often leads to nasty interference in some colours, so it's better to use the luma (Y) signal. As a consequence this port doesn't output composite video at all, as if that was a problem. However, if you for some reason would like that, just connect pin 9 to V (composite video) on the NESRGB board instead.

(This is a common problem with cheap SNES RGB cables, and I can really recommend buying a cable that uses luma for sync if you're having this problem with your SNES. I never noticed this when I was only playing on my CRT TV, but when I recently started to capture the video it became very apparent, and unacceptable. This cable can be found here:

https://www.retrogamingcables.co.uk/games-consoles/nintendo/super-nintendo/super-nintendo-pal-rgb-av-scart-cable-lead-cord-for-sale

This cable is not compatible with the NESRGB though, it's only for the SNES)




It's always a good idea to protect the solder joints with some shrink tube. Solder the other end of each wire to the matching place on the NESRGB board. The audio pin is found on the bottom of the NES circuit board though:



The audio pin is marked above.




Here, everything is soldered in place. As you can see, the yellow cable that is used for sync is connected to luma (Y).  I also fixed the AV port with some tape.



This is the result. I know it looks like ass, but it's very functional. The final thing to consider is very important, and that is to use the proper cable for this to work. There are quite a few different cables floating around with this connector, and you can't just use any of them.

I ended up modifying an NTSC SNES cable by removing the three capacitors that are normally found on pins 7, 11 and 15. This is the pinout for my cable:


It's not easy to make a fair comparison by photos on a CRT TV, but here's what I've got:





The difference is colossal. The image is so clean, and the colours are so nice and vibrant, but these pictures aren't enough to show the difference.



This is what Power Blade looked like when I captured the composite video signal using Elgato Game Capture HD.



RGB. Wow, just ... wow. It's even more apparent in motion, check these videos:

Power Blade, composite video

Power Blade, RGB video

Please watch in 720p60. The quality really blows my mind! Tim Worthington is a genius. Thank you so much for this incredible piece of hardware.

Håll käften och kolla på filmen

Igår besökte jag och Sara Filmstaden Söder för att kolla in nya Star Wars. Vad jag tycker om filmen är en annan berättelse som förtjänar ett eget inlägg, men det här är hur bioupplevelsen var i övrigt.

Jag är ingen flitig biobesökare, eftersom jag väldigt lätt stör mig på andra människor. Helst av allt vill jag att det ska vara knäpptyst, och jag vill inte se några rörelser från andra - i synnerhet inte mobilskärmar eller rastlösa människor som inte klarar av att koncentrera sig på en film i ett par timmar. Sånt beteende får man lämna hemma i soffan.

Det här är ju mitt problem, och går man på bio får man räkna med att det kan finnas störande element. Det ingår att folk prasslar med popcorn, skrattar vid fel tillfällen och reser sig upp för att gå på toaletten. Ibland är det värt att gå på bio, och ibland inte. Det man däremot inte ska behöva räkna med är folk som stör för mycket, och inte vet hur man beter sig i en biosalong.

Idag är det ganska dyrt att gå på bio, vi betalade t ex 140 kr var för gårdagens besök. Alla andra besökare betalade också 140 kr, varför jag kan tycka att samtliga borde vilja ha valuta för pengarna och därmed fokusera på filmen.

I min nästan orimliga gubbighet hyser jag en hel del förutfattade meningar om ungdomar, utifrån det jag läser och ser med mina egna ögon till vardags. Därför blev jag genast ganska less när två killar i 14-årsåldern satte sig bredvid mig på den bakersta raden. De flesta besökarna var ändå vuxna, så det kändes typiskt att de skulle sitta just här.

Jag började genast måla upp ett scenario om hur killarna skulle vara högljudda, störande, leka med sina telefoner, dricka energidryck och på andra sätt förstöra för alla andra. Sen slog jag bort dessa tankar och besinnade mig lite, varför skulle jag ha en massa förutfattade meningar om "dagens ungdomar"?

Det här var ju trots allt Star Wars! Grabbarna kanske bara var exalterade över premiären och skulle sluta prata efter reklamen och sitta knäpptysta i andakt under hela filmen. Jag tänkte tillbaka på hur jag själv hade betett mig när jag var 14, om jag satt på den här premiären. Det är klart att man pratar och skojar med polaren under reklamen.

Texten "A long time ago, in a galaxy far far away... " rullade, och magin bröts snart av en kamerablixt då en av grabbarna tog en bild. Jaja, om det är något man ska lägga ut på Instagram är det väl detta, tänkte jag.

Sen börjades det. Jag ska inte säga att killarna pratade oavbrutet, men de prasslade mycket med sitt godis, de drack energidryck, de tog fram sina telefoner i tid och otid för att .. tja, göra, vad som nu var mer spännande än att se den här fartfyllda filmen, och framför allt pratade och skrattade de alldeles för ofta.

Naturligtvis kan det vara så att man vill kommentera något till sitt sällskap, men då får man göra det med en ljudlös viskning, när filmens ljud dränker rösten. Att vända sig mot varandra och skratta eller kommentera när det i övrigt är tyst i salongen är däremot helt oacceptabelt. Det blev mycket rörelser i ögonvrån vilket var väldigt distraherande.

Kanske tänkte killarna att eftersom de satt längst bak, längst ut på kanten, kunde de ta ut svängarna lite. Eftersom det gick en stund mellan gångerna försökte jag ignorera dem, men hela tiden malde tanken "Okej, nästa gång säger jag till.."

Jag började bygga upp en rejäl irritation och kände att jag hade haft precis rätt om "dagens ungdomar", som inte klarar av att sitta stilla och koncentrera sig, utan dricker energidryck och härjar runt som det passar dem. Jag tänkte på hur situationen ser ut i klassrummen, och hur de här killarna kanske bidrar till att förstöra undervisningen för de elever som vill lära sig något, och för lärarna som försöker göra ett bra jobb. Jag såg framför mig hur de inte kan låta bli sina telefoner under lektionerna.

Även Sara irriterade sig på killarna, och viskade att jag måste säga åt dem om de inte slutar snart. Till slut trodde jag att de hade slutat helt för att koncentrera sig på filmen, och jag ville verkligen undvika att säga till dem och riskera att skapa dålig stämning.

Självklart kunde killarna inte hålla sig, utan vände sig mot varandra för att skratta och prata om något något när det var helt tyst i salongen, och då släppte spärren.

"Okej, ska ni två HÅLLA KÄFTEN nu?" skrik-viskade jag åt. Killarna blev väldigt chockade och väste fram ett varsitt

"Jaaaa.."

"Sitt stilla, KOLLA på filmen!"

"Jaaa.."

"Sluta störa!"

"Jaaa.."

"BRA!"

Efter det gjorde killarna inte ett ljud under resten av filmen, förutom några nervösa skratt när det faktiskt hände något roligt. Någon enstaka gång viskade de till varandra, på precis det sätt som är lämpligt i en biosalong. Jag kunde se hur det kliade i hela kroppen på dem eftersom det var en helt ny upplevelse för dem att sitta stilla och vara koncentrerade under de 90 minuter som återstod av filmen.

De skruvade på sig, bytte ställning, satte sig framåtlutande och vilade hakan i handflatan. Jag kunde nästan se svetten rinna i pannan på killen närmast, eftersom han hade sån oerhört svår abstinens efter sin telefon. Det såg nästan ut som att de var uttråkade.

Då funderade jag, vad kan vara mer spännande än att se en ny Star Wars-film när man är 14 år? Finns det någonting annat i världen som borde kunna hålla de här killarnas uppmärksamhet i 2 timmar och 16 minuter? Eller var problemet att de båda två var uppjackade på energidryck?

Så ja, det var ju trist att få mina fördomar besannade till 100%, liksom att jag åter fick minnas varför jag sällan går på bio. Så fort man går på en film som tilltalar ungdomar blir det exakt såhär, varje gång.

Jag skulle vilja rada upp dem allihopa utanför ingången till salongen och skjuta var tion... eh, jag menar, berätta för dem hur man beter sig i en biosalong och hur man visar hänsyn mot andra människor som har betalat 140 kr för att få njuta av en film.

Det hade naturligtvis kunnat vara mycket värre och mer störande, men det här var illa nog. Lyckligtvis fick salongens mest störande besökare möta salongens värsta gubbe.

Pingispropaganda

En gång år 2002 lyssnade jag på radio, och programmet i fråga hade ett inslag om löjliga sportlåtar. Det var första gången jag hörde låten "Pingis Är Toppen" med Kjell & Stellan från 1976. De svenska landslagsspelarna och pingislegenderna Stellan Bengtsson och Kjell Johansson sjöng in denna oerhört käcka låt i något slags tafatt försök att visa hur häftigt det är med pingis.

Jo, verkligen - texten lyder:

Pingis är toppen, häftig som popen

Hur häftigt det var med popmusik 1976 känner vi nog alla till. Jag vet inte mycket mer om låten, men jag misstänker att den aldrig blev någon superhit. Sedan jag hörde låten första gången har jag tyckt om den mycket, och jag har lyssnat på den ganska regelbundet och skrattat i stor välmening.

https://open.spotify.com/track/7rlbtS4jCTBHSeL0KwAjJI

Lyssna gärna här, men läs vidare för mycket nöje samt en poäng. 

För ett par dagar sedan gjorde jag ett helt spektakulärt fynd - den här singeln har en B-sida som är ännu mer surrealistisk! Jag köpte denna 7-tumssingel på Tradera för några ynka kronor, och det kändes spännande att höra vilken hitlåt som gömde sig på skivans andra sida. Låten heter "Pingis Jorden Runt".

Den här låten är inte lika välskriven, och även om produktionen musikmässigt är klanderfri, så lämnar sångprestationerna mycket att önska. Kjell & Stellan sjunger även här, och har en eller flera kvinnor som hjälper till att lägga körer för extra sväng. Problemet är att de har slarvat mycket med dubbningen så att sången låter allt annat än tajt; ibland sjunger inte alla samma ord, och på något ställe matchar inte ens de olika sångarnas melodier.

Resultatet blir att sången låter otroligt hafsig, och min gissning är att alla fick en varsin mikrofon och sjöng in låten samtidigt istället för en och en, och framför allt gjordes det inte tillräckligt många omtagningar, om några alls.

Kanske tänkte producenten att det här bara är B-sidan, vem bryr sig? Kanske skrev man ihop låten på en kvart och slaskade in den på en eftermiddag. Av texten att döma känns det verkligen inte orimligt, och när jag lyssnade igenom låten första gången häpnade jag över texten.

Jag har inte hittat texten på nätet, så jag har försökt transkribera den efter bästa förmåga, med lite hjälp från min vän David:

Vet du att borta i Kina, där är Mao-Maos nya tes

Ping-pong är nyttigt för folket, därför tränas med var kines

Du vet borta i Japan, bjuder geishorna på te

Men dom bjuder på mera, för se pingis

det kan geishan med

Ingen lär säga “njet” till pingis i Sovjet

och sen i hemlighet, där händer saker…

Dom spelar pingis!

Ungraren förr dansade chardas och han drack Tokajer-vin

Pingis till helg och till vardags är nu mera,

hans medicin

Praktiskt vart än man far är den saken ganska klar

att intresset överallt det bara växer!

Man spelar pingis!

Till engelsmännen går tacket, för där har pingisen sin rot

Vi gör salut med vår racket och samma gör nog

Hela vårt blod!

Hela vårt blod!

Hela vårt blod!

Hela vårt blod! (Blod? Osäker på detta)

Texten är helt enkelt spektakulär och surrealistisk i sin pingispropaganda. Kanske är hela låten ett skämt, och i så fall är det otroligt lyckat och roligt. Själv kan jag inte ta någon sport på allvar, så jag kan absolut inte bedöma syftet med låtarna, särskilt då de kommer från just 70-talet.

Annars gillar jag verkligen det suggestiva i att geishor i Japan minsann bjuder på mer än bara te - de bjuder även på .. pingis! Lyssna på låten nu, jag hoppas att ni får lika stort nöje som jag fick av denna gömda låtskatt.

https://open.spotify.com/track/6cGUus6iStz64f1i4unR9Q